Avancerad manusskrivning - del 2 av 2

Att formatera sitt manus handlar mer än om att skriva i Courier 12 punkter. Att formatera är en hel vetenskap i sig och åtskilliga böcker har fyllts med detta ämne. I denna artikel kommer du efter några enkla regler lära dig att formatera ditt manus och få det mer lättläst.

Klipp till: Att skriva tekniskt

Glöm allt vad kamerainstruktioner heter! Det är inte intressant. Är det manusförfattaren eller fotografen som filmar? Vad skulle du säga om elektrikern för filmen kommer hem till dig och säger att "i den scenen ska det synas en 12-volts lampa för vi har ingen elgenerator, vill du skriva in det?". Det är fullkomligt ointressant för dig som manusförfattare - precis som kamerainstruktioner är värdelöst för alla andra.

Om du ser scenen framför dig i grodperspektiv, täta närbilder med mjukt ljus och fina åkningar och känner dig nödgad att skriva detta i manus, ja då har du valt fel yrke. Du konkurrerar ju uppenbarligen med regissören och framför allt fotografen om att bestämma den visuella stilen.

En manusförfattare skapar historier, en regissör tolkar historier och en fotograf visualiserar historier. Korsa inte dessa linjer.

Kameran blir "vi"

Ofta går det bra att byta ut kamerainstruktioner med beskrivande text. Kameran är ju publikens öga, så varför inte skriva vi i stället för kameran? Beakta följande exempel:

På så vis går vi från att spalta upp tråkiga kamerainstruktioner till att berätta aktivt.

Om någon går genom ett rum och kameran ska följa efter behöver du inte skriva "kameran följer efter". Det är som att skriva en manual för kameraarbetet. Skriv i stället "vi följer efter".

Upp- och nedtoning

Upp- och nedtoning är vanligt att man skriver i början respektive slutet av manus. Handen på hjärtat, skriver du detta för att du planerar att ha en upp- eller nedtoning av en mycket speciell anledning eller gör du det för att det "brukar vara så"? Oavsett vad du svarar så ska det bort. Och det snabbt.

Off screen (O.S.)

En vanligt missbruk av ljud är att skriva (O.S.) i tid och otid. Det är för att markera ett ord som hörs, men inte syns i bild. I regel behövs inte detta då det är relativt ointressant att veta om ljudkällan syns eller inte. Det påverkar allt som oftast inte heller berättelsen på något sätt. Skriv bara ljudet med stora bokstäver som vanligt, så flyter historien på bättre.

Den enda gången du får använda (O.S.) är när det är livsavgörande för scenen att ljudet inte får synas i bild. Samma regler gäller för Voice Over (V.O.).

Formatet är livsviktigt för ett manus

Att strukturera upp manuset (icke att förknippas med dramaturgi!) handlar inte bara om att följa en standard för att man "ska". Man gör det för att alla känner till det och vet hur det ska tolkas. Bryter du mot standarden kommer ditt manus inte att vara lika lättläst och få betydligt mindre chans att konkurrera om filmpengarna.

Hur ska scenrubriken se ut?

Scenrubriken brukar ibland innehålla beskrivningar av vad scenen innehåller, som exempelvis 1. INT. BIL PÅ VÄG - EFTERMIDDAG. Det är helt fel! Du skall endast skriva den plats som scenen utspelar sig på, alltså en väg. Om det förekommer en bil och sju dvärgar i scenen är totalt ointressant att veta i rubriken. Och när det gäller tidpunkten så bör du endast skriva:

• DAG
• NATT

Om det är morgon, kväll, tidig skymning, förmiddag, eftermiddag är värdelöst! Att göra en manusnedbrytning på ett sådant manus är som att skjuta sig själv i foten. Håll det enkelt så får du en lättöverskådlig blick över antalet scener i dager respektive mörker.

Skriv exakta ljusförhållanden i scenbeskrivningen:

Formatet för en scenrubrik är alltså: NR. INT/EXT - PLATS - DAG/NATT.

En parkbänk är ingen plats (men en park är) och kväll ska skrivas natt.

Måste jag skriva klipp till efter varje scen?

Nej och åter nej. Skriv aldrig det om du inte absolut behöver. Detsamma gäller alla tekniska instruktioner - som du förhoppningsvis har lärt dig i början av denna delen av artikeln.

När ska man byta scen?

När du inte kan filma på en plats i en enda master-tagning (en översiktsbild) så är det en ny scen i manus. Likaså om du förflyttar dig genom tiden, till exempel en ny dag, så blir det en ny scen.

Är det bra att ha många eller få scener?

För en filmproducent är få scener oftast ett tecken på en billigare film eftersom det innebär färre platser vid olika tider. Det är bra på så vis, men man ska inte begränsa manuset efter budgeten eller producentens tycke.

Det är naturligtvis lätt att säga om man är yrkesverksam som manusförfattare och har tillgång till valfri budget. Som amatör får man oftast skriva för att passa budgeten. Men försök då skriva så generellt som möjligt, undvik att allt för strikt ruta in scenerna på specifika platser som kan vara svåra att använda.

Hur skriver man beskrivning och handling?

Ett vanligt fel många gör är att beskriva handlingen parallellt med scenbeskrivningen. Gör inte det! Beskriv vad scenen innehåller först, sedan går du över på handlingen. Skriv inte:

I bokform går detta bra, men i ett manus tenderar det att gröta ihop sig eftersom manuset i första hand är en sorts "ritning" över filmen. Skriv hellre:

Skriv alltså enligt följande princip:

Du beskriver scenen första gången den presenteras i manus, därefter behöver du inte skriva hur det ser ut såvida inte någonting har ändrat sig sedan sist.

Dela upp texten i stycken

En annan viktig sak är att ge utrymme för anteckningar på manuset. Du bör därför skriva den löpande texten i uppdelade stycken. Styckena bör grupperas efter "block" av handling så att säga.

Gå dock inte till överdrift och ge varje ny mening ett nytt stycke, det tjänar ingenting till och blir dessutom mer svårläst. Varje nytt stycke ska i princip symbolisera en händelse i scenen där ett logiskt klipp kan placeras. Se följande exempel:

Formatera karaktärsnamn och dialog

Hur man presenterar nya karaktärer råder det delade meningar om. En ny karaktär presenteras alltid med stora bokstäver första gången de dyker upp i manuset. Aldrig mer eller mindre och inte på något annat sätt.

Statister och biroller

Om man skriver om en enstaka person som dyker upp i en scen, säger en mening och därefter försvinner för gott från manuset behöver du oftast inte skriva ut namnet. Skriv dock inte "killen" eller "tjejen" då detta tenderar att bli allt för allmänt. Använd ett ord om karaktäriserar rollfiguren. Exempelvis "hårdrockaren", "försäljaren", "läkaren", "flyttgubben" och så vidare.

Om det är flera flyttgubbar skriver du "flyttgubbe 1" och "flyttgubbe 2". Om de har en större plats i manuset (de utstöter åtminstone mer än ett ord) bör du skriva ett namn för varje karaktär. Detta för att göra så enkelt för läsaren och inte blanda ihop flyttgubbarna med varandra.

Dialog bör omges av tillräckligt mellanrum

När du skriver dialog är det viktigt att du skriver dialogen så att den inte grötas ihop med texten. Standarden är att skriva dialogen med en rads mellanrum till den löpande texten. Mellanrummet som finns mellan den löpande texten som kommer före dialogen ska däremot vara två rader.

Det kan tyckas ganska absurt och på gränsen till idioti (eller kanske språkfetisch?), men om du har läst ett manus med bara en rads mellanrum så inser du snabbt att det blir väldigt svårläst. Se exempel:

Så ska förstasidan se ut

Förstasidan innehåller information (så kallad metadata) om manuset; vem som är författare, kontaktuppgifter och när själva manuset skapades och senast ändrades. Själva manuset med första scenen börjar alltid på sida två.

Förstasidan är det första tecknet på om en person skriver i standarden. Fördelen med ett standardiserat manus är, som redan påpekats flera gånger, att det är lättare att läsa. Om vi alltid placerar titeln på samma ställe behöver vi inte anstränga oss för att hitta den. Tänk dig en filmkonsulent som läser 20 manus per dag helt plötsligt hittar titeln direkt - på ditt manus. Du får pengarna direkt.

Förstasidan ska ge information om:

• Titeln på manuset.
• Vem som skrivit manuset.
• Var man kan få tag på författaren (adress, e-post och telefonnummer).
• När manuset skrivits.
• Vilken version av manuset.

En sida är en spelminut

En tumregel är att en formaterad manussida ska vara en spelminut i film. Ta detta med en nypa salt eftersom en sida med dialog inte kan mäta sig med en sida beskrivning eller handling.

Men för att göra livet enkelt för manusförfattare så brukar man generellt använda denna regel. Ett manus på 90 sidor bör rimligtvis bli ungefär 90 minuter film. Om slutresultatet blir ett sju timmar långt epos så innebär det garanterat att manuset är felskrivet eller att du är en värdelös filmklippare.

Till sist: använd sunt förnuft

Ofta brukar de flesta skriva manus efter standarden med scenrubrik, indrag för dialogtexter med mera, men där slutar det. "Varför ska man skriva si eller så?" brukar vara en vanlig reaktion - trots att de väljer att skriva efter standarden!

Men om man väljer att skriva manus i ett standardiserat format, varför gör man det halvdant i sådana fall? Om man bestämmer sig för att skriva manus på ett korrekt sätt, men hoppar över vissa av reglerna har man inte skrivit ett manus. Man har skrivit ett manus som hoppas bli falskt igenkänt som ett filmmanus. Du är med andra ord falsk och förtjänas att bli behandlad som en bedragare. Ditt manus ska slängas i papperskorgen och du bör bli matad till krokodiler.

"Men jag läste ett utav Spielbergs manus och han skrev kamerainstruktioner och åkningar - så du har fel!" Jaha? Vad är det som säger att det Spielberg skriver är standard för hur ett manus ska se ut? Bara för att han är en av de mest kända regissörerna så innebär det inte per automatik att det han skriver är det mest korrekta och det man ska följa.

Detta är troligen den mest uttjatade ursäkten för att inte skriva efter standarden. Man använder en annan författares avvikelser som en ursäkt för att själv inte skriva efter reglerna. Varför inte inspireras i stället för att kopiera?

Vissa manusförfattare väljer att avvika från standarden med sina egna tolkningar på hur ett manus ska formateras, men det innebär alltid en risk med att läsaren tröttnar. Standarder är till för att folk oberoende av varandra ska kunna läsa utan svårigheter. Ändrar du på en standard skär du också ned på begripligheten.