Filmåret 2004 - Vol. 2

Spindelmannen är ledsen

Fortsättning på Vol. 1.

Ibland kan man känna sig väldigt vilse. Speciellt på hösten och vintern då mörkret kommer kan man lätt bli väldigt deprimerad. Utanförskap och vilsenhet är ett välkänt återkommande filmtema som oftast förknippas med en längtan efter närhet och kärlek. Bland årets bästa filmer har en rad karaktärer just dessa symtom. Till och med Spindelmannen med sina superkrafter är djupt förvirrad och lider av identitetsproblem!

Filmer om vilsenhet

En av mina favoriter i år är filmen Universums sista dagar av den thailändska regissören Pen Ek Ratanaruang. Den handlar om en självmordsfixerad japan (Tadanobu Asano) som bor i en lägenhet i Thailands huvudstad Bangkok. På avstånd är han kär i en thailändsk kvinna som blir påkörd av en bil och dör. Efter att hans egen bror blivit skjuten av en medlem av Yakuza, lär han känna kvinnans syster Noi (Sinitta Boonyasak). De är varandras kontraster precis som deras respektive hem, hans pedantiskt inredda lägenhet och hennes helt kaotiskt stora hus på landet. Trots detta dras de långsamt till varandra.

En skön bakåtlutad känsla präglar filmen och det speciella fotot står mästerfotografen Christopher Doyle för, som mest är känd för fotot i In the Mood for Love (2000) och Hero (2002). Detta är en stillsam vacker film om ensamhet och längtan efter närhet. Filmen är underbart oförutsägbar där handlingen rör sig väldigt fritt mellan tid och rum.

Sofia Coppola (dotter till, ja ni vet...) som debuterade med den lite tunna Virgin Suicides (1999) vann Oscar för bästa manus till Lost in Translation som hon även regisserat. Bill Murray spelar en avdankad före detta actionhjälte som är i Tokyo för att spela in en reklamfilm för whiskey. På det stora lyxhotellet träffar han Scarlett Johansson, hustrun till en kändisfotograf. Ensamheten och vilsenheten i den annorlunda kulturen i Japan gör att de dras till varandra och inleder en vänskap. Det händer inte så mycket i den här filmen och det är bara bra för det förstärker känslan och en äkthet som filmen förmedlar. Det känns som om både Murray och Johansson spelar sig själva där Coppola få fram en närhet och en ömsesidighet mellan dem som hon fångat perfekt.

Zach Braff från tv-serien Scrubs har regisserat, skrivit manus och spelar själv huvudrollen i Garden State. Vilket handlar om den vilsna 26-åriga Andrew som åker hem till sin barndomsstad för att vara med på begravningen av sin mor. Där omvärderar han många saker och gör framförallt upp med sig själv. Detta är en film man sett förut: vilse kille åker hem, träffar livfull tjej som gör att han få livslusten tillbaka. Men det är en charmig underbar film full med humor som man bara inte kan tycka illa om. Bäst är Natalie Portman som den livfulla tjejen Sam.

Tarantinos Vol 2 och Peter Parkers likheter med mitt liv

Bland årets uppföljare ser vi Kill Bill: Vol 2. Quentin Tarantino kompletterar sin episodartade berättelse om The Brides (Uma Thurman) hämndodyssé. Inte lika tajt som första delen, färre actionscener och allt för många långa utdragna dialoger gjorde mig nästan sömning. Hela filmen utvecklas faktiskt till en vårdnadstvist om barnet. Bästa episoden: Kung Fu-mästaren Pai Mei (Chia Hui Liu) som hela tiden drar sig i skägget och skrattar ondskefullt. Om Kill Bill: Vol 1 är influerad av asiatiska Kung Fu- och samurajfilmer så innehåller Vol 2 desto mer spagettiwestern, vilket syns både i bildspråket och hörs på musiken.

Äntligen kom Spider-Man 2 i början av juli och infriade alla mina förväntningar. Efter att jag kommit ut ur bion tänkte jag på alla likheter mellan mitt liv och Peter Parkers (Tobey Maguire). Och jag tänkte: Kanske är JAG Spindelmannen!? För det första är vi lika gamla, vi tog studenten samtidigt, vi har båda svårt att få jobb, studerar båda på universitetet och studierna går sådär. För det andra har både jag och han skuldkänslor över att inte tillräckligt hjälpa ens föräldrar, i hans fall May Parker (Rosemary Harris). Men där upphörde våra likheter, för jag har ingen snygg Kirsten Dunst som trånar efter mig eller kanske den största skillnaden: jag har inga superkrafter.

Trots alla Spindelmannens superkrafter lyckas Raimi & Co göra honom mänsklig och man har lätt att identifieras sig med honom. Bra blandning av action, humor och relationer gör detta till en härligt underhållande film. En sak jag tycker är roligt är att se Maguire nedstämd, ledsen som han nästan är genom hela filmen och jag tror aldrig jag sett en kille så kåt (vilket han självklart håller tillbaka). Aha! En till likhet med mig.

“Jag tror aldrig jag sett en kille så kåt (vilket han självklart håller tillbaka). Aha! En till likhet med mig.”

Fler bättre filmer från Sverige än vanligt

Kay Pollacks (Barnens ö, 1980) återkomst, Så som i himmelen, handlar om en berömd dirigent (Michael Nyqvist) som efter en hjärtinfarkt återvänder till sin barndomsby i Norrland för att vila upp sig. Där tar han senare motvilligt över den lokala kyrkokören, först till allas glädje men får snart arga blickar på sig.

Så som i himmelen är en mycket känslofylld film som spelar på ett stort register. Men den visar tyvärr en ganska föråldrad och fördomsfylld bild av människorna på landsbygden. Men det bryr man sig i det hela inte om då själva filmen är så bra. Underhållande, rolig och smärtfylld vilket kommer att bli 2000-talets Änglagård. Årets bästa svenska film som jag tror vinner Guldbaggen.

Både Hip Hip Hora! och Fjorton suger handlar om en tjej som råkar illa ut när de är i den omvälvande puberteten. Visst har vi sett det förut och miljön utstrålar hög igenkänningsfaktor. Men där Hip Hip Hora! brister i känsla och plastiga karaktärer, känns Fjorton suger desto mer naturlig och äkta.

Killinggänget står bakom Fyra nyanser av brunt vilken är nästan tre och en halvtimme lång. En ganska ojämn film uppbyggd på fyra episoder som inte knyts ihop och som oftast är ganska tragiska. Komiken finns där smygande i vardagen bakom tragedin. Tillsammans visar de upp ett porträtt av det svenska samhället. En väldigt bra och intressant film som inte speciellt lider av sin längd, utan mer av sin form.

Allkonstnären Carl-Johan De Geer gör upp med sitt liv i Med kameran som tröst, del 2. En väldigt personlig film gjort på ett mycket fantasifullt sätt som är sällsynt i nutida svensk film och är även väldigt rolig. Rekommenderas starkt! Jag blev mycket överraskat glad och ville gärna se första delen men fick reda på att det inte är en film utan en bilderbok som utkom 1980.

“Jag blev mycket överraskat glad och ville gärna se första delen men fick reda på att det inte är en film utan en bilderbok som utkom 1980.”

Förväntningarna på Fröken Sverige, i regi av Tove Magnusson-Norling efter Sara Kadefors bok som även skrivit manus, har varit stora. Alexandra Dahlstöm gör huvudrollen som Moa som lever i en värld full av veganer och demonstrationer men hon känner att hon inte längre passar in och vill bara vara sig själv. Trots att historien är rätt simpel så känns det som en frisk vind. Det är äkta, igenkänningsfaktorn är hög och framförallt är miljön och atmosfären otroligt bra fångad.

Masjävlar, i regi av Maria Blom efter sin egen pjäs, fortsätter på samma tema som Så som i himmelen och Garden State. Där en person, denna gång en kvinna (Sofia Helin), åker från storstan “hem” till sin barndomsstad i dalarna för att fira sin fars 70-årsdag. Helst vill hon snabbt åka därifrån och slippa träffa gamla ansikten. Men när hennes föräldrar ger bort huset vid vattnet kompliceras relationen med Eivor (Kajsa Ernst), en av hennes två äldre systrar. Eivor är systern som tar hand om allt och det är hos henne som mina sympatier så småningom hamnar och inte hos huvudrollen. En bra film som på ett äkta sätt gestaltar instängda känslor som återigen bubblar upp till ytan.

En av mina favoriter från årets svenska filmer är Reza Baghers (Vingar av glas, 2000) Populärmusik från Vittula efter Mikael Niemis delvis självbiografiska bok med samma namn. Filmen utspelar sig i Norrland på 60- och 70-talet i den lilla byn Pajala och kretsar kring två vänner och deras tillvaro från barnsben till ungdomen med all dess svårigheter och förvirranden. Jag har lite svårt att förstå kritiken den fått och då jag inte läst boken så har jag inget att jämföra med. Men jag ser ett problem med den; det känns som om Bagher försökt trycka in för mycket i en film på en timme och fyrtio minuter. Berättelsen blir för komprimerad och det händer faktiskt för mycket och allt för många trådar blir hängande mot slutet. Utöver det en bra film fylld med en hel del lysande scener.

Jag blev mer eller mindre tvingad av en god vän att följa med och se Colin Nutleys nya film The Queen of Sheba's Pearls. Usch, tänkte jag, men vad överraskad jag blev! Vacker, välgjord och med ett underskönt foto av Jens Fischer, som återigen har stora chanser att vinna guldbagge för bästa foto. Om Änglagård är den ultimata svenska filmen så har Nutley här lyckats göra den ultimata engelska filmen. Han återanvänder temat där en främmande kvinna (Helena Bergstöm) dyker upp och orsakar förvecklingar.

Bergstöm söker något mystiskt tjänsten som städerska i stort hus i 50-talets England. Hon likar på pricken en kvinna som åtta år tidigare levde där men dog i en olycka. Hennes vistelse sliter upp gamla sår för familjen som bor där. En kompakt historia med ett sockersött slut hindrar inte detta från att vara Nutleys bästa film på år och dar.

Årets bästa film

Det var svårt att bestämma årets bästa film och då hade jag heller inte sett den ryska filmen Återkomsten (Vozvrashcheniye) som jag hört ska vara väldigt bra.

Valet stod mellan Lost in Translation, Big Fish och den jag slutligen valde Eternal Sunshine of the Spotless Mind i regi av Michel Gondry (Human Nature, 2001). Manuset är skrivet av Charlie Kaufman som tidigare gett oss I huvudet på John Malkovich (1999) och underbara Adaptation (2002). Filmen handlar om den stillsamma Joel (Jim Carrey) som inleder en relation med den livfulla Clementine (Kate Winslet). Men efter ett gräl går hon till en doktor som raderar ut hela deras relation från hennes minne. I desperation gör Joel detsamma men under behandlingen ångrar han sig då han inser hur mycket han älskar henne. Låter det snurrigt, det är det, men man kommer snabbt in i det.

Filmidén är väldigt häftig och det är roligt att det lyckats fungera. Men filmen skulle inte bli hälften så bra om inte Winslet och Carrey spelade i den. För det bästa är deras glödande, helt betagande samspel. De fungerar mycket bra tillsammans och förmedlar en äkta känsla av kärlek. Jag har alltid haft svårt för Carrey då han ska spela “normal”, vilket han här gör väldigt bra (självklart “goofar” han sig även här men bara då det är berättigat). Winslets livfulla karaktär kan man bara inte tycka illa om. Klockren film som man kan se om och om igen.