Filmåret 2012: Årets fem bästa filmer (barnförbjudet)

I år har jag gjort en liten annorlunda tappning av min krönika över filmåret som gått, och valt ut och listat årets fem bästa filmer. Ingen rangordning, utan fem av de bättre filmerna som vi blivit påtvingade att se under det gångna året.

Självklart kan inte dessa få filmer representera hela filmåret, men jag har lyckats utröna en genomgående trend eller mer en underström av sexuella anspelningar eller dylikt som präglar dem alla (förutom i The Avengers som bara har massor av folk i tajta läderdräkter). Bara i en av dem förekommer det explicit sex och det är i Michael Hanekes Amour – Kärlek i bemärkelsen köttslig sådan, då den handlar om ett äldre par i åttioårsåldern som verkligen får upp ångan mellan de många höftoperationerna.

Amour: kärlek, skämt och sex

Nu när vi ändå är inne på Amour så kan vi ju fortsätta på den. I grund och botten är den både en underfundig och hiskeligt rolig komedi. Det var länge sen jag skrattat så mycket på bio. Döda filmkritiker brukar benämna Bröderna Marxs Duck Soup (1933) som världens roligaste film, nu måste vi enligt mig revidera det och sätta den beteckningen på Hanekes Amour. Jag skrattade så jag grät. Speciellt i scenen när den äldre kvinnliga huvudrollen (Emmanuelle Riva) får en stroke, blir dödligt sjuk och är det under resten av filmen. Ett lååångt utdraget lidande som i briljant repetitiv komik stegras till ännu högre komiska proportioner – ja, det är komik på hög nivå. Och sen när den manliga huvudrollen (Jean-Louis Trintignant) mot slutet av filmen får nog och kväver sin hustru med kudden, ramlade jag nästan av stolen bubblandes med skratt. Inte en död sekund i detta komiska mästerverk.

The Avengers: Scarlett Johansson

Jag förstår ingenting efter att jag bänkat mig för att se nörden Joss Whedons The Avengers. Inte ett skvatt! Det är nästan som man tror att det varit en stor franchise med många filmer runt omkring som alla leder upp till denna. Men icke, när jag letar finner jag ingen ”The Avengers Begins” eller ”The Avengers: First Class”. Sen blir jag mer och mer förvirrad då plötsligt roboten Iron Man dyker upp, sen en cirkusartist vid namn Captain America, därefter asaguden Thor och sen ett grönt troll – Scarlett Johansson är den enda jag känner igen – och sist en kille med en pilbåge. Vad är det som händer? Efter tag slutar jag bry mig om handlingen och utformar i stället ett eget ”drinking game” (tur att man har med sin plunta). Varje gång Scarlett dyker upp får man dricka – därefter minns jag ingenting. Bara Scarlett.

Palme: Leif GW Perssons version

En riktigt djupodlande biografidokumentär om Sveriges statsminister Olof Palme har vi väntat länge på. Tråkigt nog fokuserar denna endast på det något tröttsamma mordet på honom. Man skulle önskat sig en mer renodlad biografi som spänner från hans uppväxt, familjeförhållandena, vännerna och framförallt hans politiska karriär – för att riktigt komma under huden på människan Palme. Vem han var, vad han stod för, vad han gjorde! Men tyvärr får vi inte veta ett skvatt om Palmes liv utan får endast genom hela dokumentären följa med en andfådd GW på en hallucinatorisk spritodyssé i konspirationsteorier kopplade till statsministermordet. GW återberättar med en något överdriven entusiasm om den ena bordellhärvan efter den andra på 1970-talet. Gräver sig riktigt ner i de frodiga detaljerna, man kan nästan tro att han var där. Ett ögonvittne. Om man ska ge denna biografi något minus så är det väl själva berättarrösten som guidar oss, vilket är Christer Petersson, det var väl en aning onödigt.

The Hobbit: The Return of Gollum

Hur kan Gollum vara vid liv? Jag menar: föll han inte ner i glödande lava och förintades tillsammans med ringen i Sagan om konungens återkomst (2003)? Tydligen inte. Då var ju Frodos hela jävla resa att ta sig till Domedagsberget i Mordor helt i onödan! För i den här uppföljaren lever Gollum på det klara. Han har piercat sig med Häskarringen: sitter i en grotta, drar i den och viskar stönande ”My precious!”. Sen blir han osynlig å ställer sig framför olika dörrar och låtsas att snoppen är ett dörrhandtag som Bilbo (Martin Freeman) handfast drar ner. Allt detta upplever vi i High Frame Rate, 48 bilder per sekund, i magnifik 3D – det är som att vara där!

The Dark Knight Rises: Batman kan inte sluta tänka på sex

Jag tyckte den var alldeles för kort. För få skurkar hade den också (förstår inte kritiken där). Och Batmans röst var alldeles för ljus, löjligt ljus. Gotham City är förvånansvärt likt New York, man kan nästan tro att Gotham inte existerar på riktigt. Det här med för få skurkar alltså, Catwoman, Bane och League of Shadows – man kunde lätt ha tryckt in Pingvinen, The Riddler, Mr. Freeze eller varför inte ett gästspel av Jokern, finns väl inget som hindrar det! Nä, där är jag besviken på Herr Nolan och hans manusförfattande brorsa. Sen gick ju Batman mest runt och var kåt mest hela tiden. Tyckte det inkräktade på filmens handling en del, ta inte mitt ord för det – bedöm själva av detta klipp ur filmen:

Jorden gick som bekant inte under, så vi har ju ett helt nytt filmår... ja, vi har ju ett h-e-l-t nytt filmår att se fram emot (läs: suck), så att säga… j-i-p-p-i... (återigen suck). Och om någon undrar varför Moonrise Kingdom inte är med på min lista, så är det barn i huvudrollen i den filmen. Usch, det vore omoraliskt att blanda in den i min krönika.

På återseende.