Videobandspelaren

Videobandspelare är mycket komplicerade och dagens trend går mot allt mindre och tekniskt avancerade bandspelare och kameror. Men alla bygger på samma princip och här är en liten förklaring som ska hjälpa dig på traven att förstå hur den är uppbyggd och fungerar.

Den första videobandspelaren som såldes kommersiellt 1956 kostade 50 000 dollar och tillverkades endast för professionellt bruk av Ampex. Utvecklingen har sannerligen gått framåt - allra mest i det digitala området.

Videobandet och videotrumman

I videobandspelaren finns det en videotrumma (kallas även scanner) vars uppgift är att skriva och läsa till videobandet. I trumman sitter minst två videohuvuden - en för varje delbild - men desto fler videohuvuden desto bättre bild vid slow-motion och stillbild.

Bandhastighet

Ljudinformationen tecknas på en av videobandets kanter med hjälp av ett speciellt tonhuvud i samma hastighet som bandet går runt trumman. Bandhastigheten är väldigt låg (ca 2,3 cm/sek på VHS) eftersom ljudet inte innehåller lika mycket information som bilden gör. Med andra ord räcker inte ljudets bandhastighet för att bilden skall bli bra - den måste vara extremt mycket högre. Det har man löst genom att låta själva videotrumman snurra samtidigt som bandet rullar. Dessutom tecknas bildinformationen upp diagonalt. På så sätt får man alltså plats med mycket mer information på videobandet än om bandet hade rullat i samma hastighet som ljudet.

Det hade kanske varit mer logiskt att låta ljudet få hänga efter i bildens hastighet, men det hade istället gett en tio gånger högre bandhastighet, tio gånger mindre speltid och tio gånger mer slitage på både band och bandspelare.

HiFi-ljud (FM-ljud)

Videobandspelare med så kallat HiFi-ljud (high fidelity - hög naturtrogenhet) har en betydligt högre bandhastighet än det "vanliga" ljudet eftersom det innehåller mycket mer information. HiFi-ljudets tonhuvuden är placerade i själva videotrumman och spelas in samtidigt med bilden. Det gör även att HiFi-ljudet alltid hör till bilden och kan inte ersättas (dubbas) vid så kallad insert-redigering utan att bilden också ersätts. Detta kallas att bilden och ljudet frekvensmoduleras (varav förkortningen FM), det vill säga "bakas ihop".

På alla HiFi-videobandspelare finns även det "vanliga" ljudet som tecknas upp vid sidan om bildsignalen kvar, vilket används för att bandspelare utan HiFi-ljud ska kunna spela upp ljud. Den professionella utrustningen har dock en valmöjlighet mellan normal och HiFi inspelning till skillnad från amatörens.

Trummans storlek

Trenden går mot allt mindre kameror och då minskar även inspelningselektroniken. Tyvärr gör detta att även videotrumman måste förminskas, och kan på analoga kameror även ge avkall på bildkvalitén. En videotrumma kan vara så liten som 22 mm i diameter, men ger då en förhållandevis tekniskt ostabil bild. Större videokameror har oftast en videotrumma på 41 mm eller 62 mm diameter. Desto större trumma videobandspelaren har desto bättre stabilitet får man på bilden.

Time Base Corrector

En så kallad Time Base Corrector (TBC eller Tidbaskorrektor) används för att få en stabilare och bättre bild vid uppspelning från videobandspelare. En TBC är i princip ett stort digitalt bildminne där bildsignalen plockas in och korrigeras så att felaktigheter i bilden försvinner - till en viss grad i alla fall. Varje bildlinje hålls kvar enligt TBC:ns inbyggda klocka och släpper därefter i väg varje linje med exakt samma mellanrum.

En TBC kan i vissa fall även "fylla i" så kallade drop-outs, men det vanligaste är att jittret i bilden försvinner. Drop-outs är en speciell bildstörning som ger horisontella streck, vilket oftast beror på mekaniska skador i bandet.

På 80-talet kostade en TBC över hundra tusen kronor. Nu går det att köpa vanliga hemvideobandspelare utrustade med en enkel TBC.

Jitter

Jitter är små ryckningar i bildens horisontella linjer, som gör att den känns orolig. Det innebär att så fort en linje ritas upp, så kommer den efterföljande linjen lite efter. Tekniskt sett är jitter tidsavvikelser mellan de synkpulser som startar varje horistontell linje i bilden. Då blir linjerna förskjutna i förhållande till varandra och den raka linjen får en sicksack-liknande form. Det ska vara exakt 64 mikrosekunder mellan varje "linjestart" för att bilden skall bli rätt uppritad. Jitter orsakas av ojämn bandföring och ofullkomligheter i videobandspelarens mekanik.