Stockholms dramatiska högskola (Dramatiska institutet)

Dramatiska institutet passar dig som vill göra film i team och vet vad du själv vill jobba med inom det teamet. Skolan är en koloss på både gott och ont. Det finns stora resurser att tillgå om man kan leva med kolossigheten.

Maria Hedman är adjunkt i filmregi på Dramatiska institutet, DI, och har själv gått här på nittiotalet. Sedan dess har hon gjort novellfilm, kortfilm och SVT-serier.

– Man kan jobba sig upp, men jag tror det går snabbare med DI eftersom du inte behöver söka pengar för dina kortfilmer som du måste göra ute i branschen. Och dessutom får du handledning. Du kan få analyserat av någon vad som gick rätt eller vad som gick fel.

Dramatiska institutet har sex linjer för filmproduktion: foto, klippning, ljud, manus, produktion och regi. Man söker en linje och jobbar sedan med projekt tillsammans med andra studenter från de respektive yrkesgrupperna.

– Vi tror på att utbilda människor till att jobba i team. Det är det som är speciellt för DI. Det är teamwork när man kommer ut i verkligheten.

Skolan passar om man vill ingå i ett lag och anser att andra kan lyfta ens material. Man måste anse att de andra i teamet tillför någonting. Om man tycker att en person ska göra allting ska man inte gå här.

Iga Mikler är 28 år och går första året på Dramatiska institutets fotolinje. Hon har tidigare läst foto på en filmskola i Polen och jobbade efter det i USA under två år. Där gjorde hon bland annat en film om illegala invandrare som heter Green Grass och en dokumentärfilm om Bostons teatervärld. Hon valde DI eftersom hon anser att det är det bästa alternativet om man vill bo i Stockholm.

– Jag kände inte att jag hade någon vidare talang när jag började, men man växer in i rollen. Man lär sig se ljus. Förut var jag van att jobba själv. Nu har jag lärt mig att kompromissa och verkligen lyssna på de andra i teamet.

Både Maria Hedman och Iga Mikler poängterar att DI utbildar lagspelare. Skolan passar om man vill ingå i ett lag och anser att andra kan lyfta ens material. Man måste anse att de andra i teamet tillför någonting. Om man tycker att en person ska göra allting ska man inte gå här.

Ansökningsprocessen

Dramatiska institutet tar in fyra studenter till de sex linjerna vartannat år. Totalt 24 elever vartannat år alltså.

För att bli antagen till fotolinjen ska man skicka en ansökan tillsammans med arbetsprover. 25 väljs ut till intervju. 12-15 av dem kallas till fotoövningar under en dag. Åtta av dem kallas till övningar tillsammans med sökande till DI:s andra filmutbildningar. Man sätts ihop i team och gör en kortfilm. Till sist väljs fyra personer ut som antas till utbildningen.

Iga Mikler minns att ansökningsprocessen kändes lång.

– Den pågår under ett halvår och det är nog lite jobbigt för folk utanför Stockholm som måste pendla och ta ledigt från sina jobb.

Antagningsgruppen bedömer bland annat den ansökandes kunskaps- och erfarenhetsnivå, arbetserfarenhet, konstnärliga förmåga och samarbetsförmåga. I vissa fall krävs det inte att man har gjort något professionellt, eller ens producerat något på egen hand. Känsla för berättelsen kan räcka om antagningsgruppen anser att man har begåvning, berättar Maria Hedman.

– Det är en lång process att välja ut. Vi tar många till intervju. Det är ett jättearbete och kostar jättemycket pengar. Vi ska ha de här människorna i tre år och då vill vi ge rätt människa chansen.

Har du några tips för den som vill gå Dramatiska institutet?

– Var dig själv. Gör inte en gangsterfilm om du inte vet vad en gangster är. Berätta utifrån dig själv och våga vara enkel. Se till att det är en berättelse och inte bara ett tillstånd. Man måste ha en rörelse framåt, säger Maria Hedman. På nittiotalet när hon själv gick på DI fanns det en fördom att man bara utbildade konstnärer som inte kunde jobba när de kom ut, berättar hon.

– Jag sökte praktikplats på SVT och de var oroliga att vi inte skulle kunna ta i. Numera tror jag att många utomstående kan se det som en elitskola eftersom det är få utvalda som går här. Att eleverna skulle vara fulla av sig själva när de kommer ut och inte vet vad det handlar om i verkligheten. Men så är det inte utan de måste slita arslet av sig. Det är mycket som är tufft där ute och det är de medvetna om.

En av kommentarerna på Voodoo Films forum var att det skulle vara en koloss à la Sovjet

– Det är en skolkoloss. Vi har många regler vi måste följa. Vi är trots allt en högskola som får pengar av staten. Vi kan inte göra hur vi vill. Men det är mycket administration som känns tungarbetat och ibland känns det som: ”Kan vi inte bara göra film?”

Hur märks det för eleverna?

– Vi måste alltid ta igångsättningsbeslut. Eleverna får inte göra något som vi inte känner till. Vi hade ju en porrskandal för några år sedan. Man får inte bete sig hur som helst när man går här, helt enkelt.

Byggnaden har mycket lås, dörrar och larm. Man måste ha tillstånd för att vara där efter en viss tid och det blir besvärligt med kvällsinspelningar. Man kan inte komma och gå som man vill eller lämna tillbaka utrustningen mitt i natten.

– Ibland önskar man kanske att vi skulle bryta oss fria, men då hade vi fått ta betalt av studenterna i stället. Söker man sig hit får man ta kolossigheten. Just accessproblemet är också Iga Miklers kritik mot skolan. Annars är hon väldigt nöjd.

– De lyssnar verkligen på vad ens behov är. Om vi vill få in någon speciell gästföreläsare så fixar de det. Jag gillar att man analyserar mycket på skolan. Det är jättegivande. Det är nog det man växer mest av, säger Iga Mikler.