Filmåret 2008

Då har turen återigen kommit till mig för att ta ett jämtfördelat axplock av årets filmer som representerar filmåret 2008. Det är alltså dags för er, kära läsare, att lyssna på min klagovisa över hur dåligt filmklimatet är i Sverige och hur mycket skräp som producerats under det gångna året. Skämt åsido. Det här filmåret är överlag det bästa på länge och det förtjänar ett hedersomnämnande tycker jag.

Sverige mitt fosterland

Allt ont är förlåtet eftersom fyra bra svenska filmer har haft premiär i år. Vi börjar med den svagaste i konstellationen, Jens Jonssons Ping-pongkingen. Handlar om Rille (Jerry Johansson) som upptäcker att han och hans bror inte delar samma farsa. Jag hade höga förväntningar då jag sett samtliga av Jonssons kortfilmer, där det finns en hel del guldkorn. Stämningsfyllt foto i vinterlandskap, men filmens innehåll räcker inte till att täcka upp en långfilm, i ett stort sjok i filmens mitt går den på tomgång, sista halvtimmen kommer den igång igen men då har intresset svalnat. En intressant debut som är betydligt bättre än det mesta från Sverige.

Troell är alltid Troell. Vår egna episka filmskapare, och visst, när det handlar om Jan Troell så är det episkt som gäller även denna gång i Maria Larssons eviga ögonblick. En vacker, ömsint och ärlig familjekrönika som utspelar sig i tidigt 1900-tal med stiligt foto och glasklar rollbesättning. Arbetarkvinnan Maria (Maria Heiskanen) är mor till en stor barnaskara och gift med diversearbetaren Sigfrid (Mikael Persbrandt), som är otrogen och periodvis alkoholmissbrukare. När Maria kommer in i Sebastians (Jesper Christensen) fotoaffär, för att sälja en kamera hon vunnit på lotto, lär Sebastian henne hur kameran fungerar. Hon får snabbt en passion för fotografering och börjar se tillvaron med nya ögon. Tidsskildringen av ett samhälle i förändring är briljant genomförd och Persbrandt har aldrig varit bättre.

När jag nu är inne på Troell så tycker jag det är väldigt dåligt av Svenska filminstitutet att de fortfarande inte släppt Troells mer framstående verk på dvd. Bland annat har jag länge velat se Ingenjör Andrées luftfärd (1982). Tillika när det gäller Bo Widerberg så ekar det skamligt tomt på dvd-hyllan. Det är att grymt försumma den svenska filmskatten att dessa filmer inte finns tillgängliga (vet att vissa alster finns på vhs, men hallå…). Det är inte bara Ingmar Bergman som ska få utrymme men även där var filminstitutet långt efter USA och England som långt tidigare och i bättre kvalitetsutgåvor givit ut hans mest uppskattade verk. Handlar säkert mycket om upphovsrätt fast sådant måste väl gå att lösa. Trots detta vill jag dela med mig av en glad överraskning: En box med svenska stumfilmsklassiker har nyligen släppts på dvd med verk av Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Det var väl på tiden!

Då har vi kommit till årets juveler. Tomas Alfredsson vågade sig på konststycket att filmatisera John Ajvide Lindqvists mycket omtyckta bok Låt den rätte komma in. Året är 1982 och vi befinner oss i den snötäckta Stockholmsförorten Blackeberg. Tolvåriga Oskar (Kåre Hedebrant) är ensam och mobbad i skolan men en natt flyttar en ny granne in, den lilla vampyrflickan Eli (Lina Leandersson). En intim vänskap utvecklar sig mellan dem, men snart droppar det varmt blod i den kalla vita snön. Historien berättas i ett meditativt tempo där de kraftiga våldsekvenserna skakar om en när man minst anar det. Stilsäker regi av Alfredsson, fantastiska rollprestationer av de unga huvudrollerna och übersnyggt foto, allt sammanstrålar i denna starka berättelse och gör det till en av de bästa svenska filmerna på mycket, mycket länge. Alfredsson har inte bara gjort en riktigt bra vampyrrulle utan en av de bästa i sin genre. Inte konstigt att Hollywood redan filar på en remake. Visst, vampyrismen i filmen är inte det mest centrala utan kretsar mer kring Oskars och Elis utanförskap, fast de gör det bara så mycket mer engagerande.

Ruben Östlunds nya film De ofrivilliga är en obekväm filmupplevelse, plågsamt igenkännande och närmast en studie om gruppens påverkan på individen och vice versa. Likt Östlunds debut Gitarrmongot (2004) är filmspråket minimalistiskt och stilistisk, med för det mesta stillastående kamera, och med en dokumentärrealism som känns otroligt äkta. I fem separata historier följer vi en rad individer som gör små och stora val som får konsekvenser. Kameraögat är placerat som om man vore en åskådare, där man många gånger inte ser alla som talar då de befinner sig utanför bilden, skyms av något eller har ryggen mot kameran. Väldigt vågat och fungerar väldigt effektivt då det många gånger känns som man smygtittar eller sitter med i de rummen dessa scener utspelar sig i.

Låt den rätte komma in och De ofrivilliga är verkligen varandras motpoler, två helt olika filmer, men båda är briljanta på sina egna sätt och dessa två har sannerligen varit årets gladaste överraskning.

Då jag nu är så glad så borde jag kunna förlåta Colin Nutleys bidrag i år i form av Angel med hans fru i huvudrollen. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte, för Nutley har i år släppt sin sämsta film någonsin. Angels karriär som artist är stendöd, och hennes make tillika manager Rick (Rolf Lassgård), får snilleblixten att iscensätta Angels självmord för att boosta hennes nya skivsläpp och comeback. Ja, kära läsare, det är intrigen. Jag fick nästan kväljningar när Bergström, i filmen, flinar till och erkänner att den enda orsaken till att de gjorde som de gjorde, var att tjäna pengar. Det är den enda scenen i hela filmen som känns äkta - verkligheten överträffar dikten så att säga. Sjukt dålig film. Stabilt foto av Jens Fischer dock.

Renässans för musikalfilmen

Tim Burton gör musikal med Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street baserad på den välkända Broadwaymusikalen. Blodigt värre och underhållande om barberaren (Johnny Depp) som återvänder till mörkt ruskigt 1800-tals London för att ta hämnd med sin rakkniv för de hemska oförrätterna han fått lida av en elak domare. Blind av hämndbegär, och den dåliga kvaliteten på kött, leder till att han tar hämnd på samhället genom att skära halsen av sina kunder för att göra dem till innehåll i Mrs Lovetts (Helena Bonham Carter) delikata köttpajer.

Sex personer i olika åldrar och kön, alla är en inkarnation av Bob Dylan i arty-musikal-biografin I'm Not There, inspirerad av Dylans liv och musik. Det som binder samman dessa sex olika personer är att de på något sätt befinner sig vid ett vägskäl i livet. Fruktansvärt splittrad och rörig, man fattar tillslut ingenting, men vad gör det, då Dylans musik är tidlös. Det är bara att åka med på denna fascinerande resa. Bland det bästa är en virrig och fundersam Cate Blanchett som Dylan. Jag måste se om den!

I Across the Universe har man tagit namnen i diverse kända Beatles-låtar och gjort dem till karaktärer i denna underhållande musikalberättelse. En kärlekshistoria mellan hamnarbetaren Jude (Jim Sturgess) som reser från Liverpool till Amerika på 60-talet för att hitta sin far och blir förälskad i rikemansdottern Lucy (Evan Rachel Wood). När Lucys bror värvas till Vietnamkriget flätas deras liv samman med krigsmotståndarrörelsen, vilket tär på deras förhållande. En sprakande uppvisning i färg och form, i allt var 60-talet har att erbjuda och det är verkligen underbart att höra och se hur filmskaparna med värdighet förvaltat dessa fantasiska låtar. En av de bästa musikalfilmer jag sett men sen är jag inte opartisk då jag är ett stort Beatlesfan.

Mamma Mia! bygger på Benny Andersson och Björn Ulvaeus succémusikal med samma namn. Utspelar sig på en grekisk paradisö där Sophie (Amanda Seyfried) och hennes mamma Donna (Meryl Streep) driver en taverna. Nu är det så att Sophie ska gifta sig och vill att hennes pappa ska medverka. Enligt mammans dagbok finns det tre möjliga pappor och i hemlighet bjuder hon in alla tre till bröllopet. Medvetet fånig som en liten söt karamell som snabbt tappar smak. Det är soligt och kul och visst svänger det. ABBA-låtarna är ju alla klassiker men som helhet blir det inte så mycket mer.

Onda sagor

När det kommer till film så är jag inte lättskrämd, har väl byggt upp en uthållighet mot det. Men usch, vad läskig stämningen är som byggs upp i den mexikansk-spanska rysaren Barnhemmet. Bästa rysaren på länge, och jag är väldigt svag för gamla hederliga hemsökta hus-filmer som mer bygger på ett krypande obehag än billiga skrämseleffekter. Senast det kom en riktigt bra sådan var The Others (2001). Fast Barnhemmet är snäppet bättre skulle jag säga. Om Japan för ett par år sedan var hållet man vände sig mot när man ville bli skrämd, tror jag Spanien är det nya förlovade landet.

En av filmvärldens mest intressantaste auteurer är den österrikiska Michael Haneke som film efter film undersöker det mest jävligaste i människan. En av hans mest magstarka verk är Funny Games (1997) som handlar om en överklassfamilj som i sitt sommarhus blir torterade av två unga män i en grym sadistisk lek. Haneke har nu regisserat en amerikansk nyinspelning, då han själv alltid tyckt att berättelsen skulle göra sig bättre i sådan tappning, Funny Games U.S. En otroligt plågsam filmupplevelse där vi som åskådare får brottas och konfronteras med varför vi finner våld så fascinerande på vita duken. Stämningen är oerhört intensiv trots att närmast allt våld sker utanför bild. Om man är intresserad av ljudeffekternas enorma möjligheter ska man ta sig en titt på denna film. Man kan närmast inte kalla den en nyinspelning för likheterna med originalet är så stor att varje bildvinkel och klipp närmast är identiska. Haneke talar om för publiken att den blir manipulerad av filmskaparen och att detta inte är på riktigt. ”Ni tittar på en film.” Ändå är detta en annan sorts manipulation för man kan inte distansera sig, man är så hjälplöst fast i berättelsen. Fascinerande film!

Jag förstår inte varför Paul Thomas Andersons There Will Be Blood inte vann Oscar för bästa regi eller bästa film för den delen. Båda de statyetterna gick till Bröderna Coens thriller No Country for Old Men. All heder till den men jag tycker inte den kan mäta sig med denna episka film som utspelar sig i oljeindustrins barndom och handlar om en karismatisk och hänsynslös oljeletare, briljant spelat av Daniel Day-Lewis. En klassisk mörk berättelse om en mans mödosamma väg mot framgång och makt vilket slutar i bitterhet och galenskap. Vad mer kan man begära? Strålande på alla sätt, tydligen något för mörk för Oscarakademin, nja den vann ju för bästa manliga huvudroll och foto.

Årets misärfilm nummer ett är utan tvekan Import/Export från Österrike av Ulrich Seidl som kom med den kontroversiella Hunddagar 2001. Filmen består av två separata historier; den ena handlar om Olga (Ekateryna Rak), en sjuksyster från Ukraina som söker sin lycka i väst, och den andra om Pauli (Paul Hofmann), en säkerhetsvakt i Österrike som blir av med arbetet. Det är grått, hopplöst och oerhört drabbande. En film som känns som ett slag i ansiktet med sin nakna realism av en blek verklighet utan många ljuspunkter. Fast i sin rena misär finns en hel del tragikomiskt stoft. Fylld av scener som etsar sig fast på näthinnan. En av årets bästa filmer.

Serietidningshjältar still going strong

Jag har väntat i nästan tjugo år. Det gör för ont att prata om hur Steven Spielberg fjantat bort Indiana Jones och kristalldödskallens rike, så jag hoppar över den och tar upp något betydligt roligare: Hellboy II: The Golden Army. Tror inte jag skattat så mycket i år som när jag såg denna. Guillermo del Toros fortsättning om demonsuperhjälten Red (Ron Perlman) och hans hemliga team som denna gång måste rädda världen från en ond alv. Sprudlar av fantasi så det räcker till fem filmer, sköna karaktärer och underhållande till max, mycket tackvare att Perlman är så enormt ironisk hela tiden. En fest helt enkelt!

Likt i Tim Burtons Batman (1989) lyser Jokern, då spelad av Jack Nicholson, starkare än läderlappen själv i Christopher Nolans The Dark Knight. Det är verkligen Heath Ledgers-show det här, som den här gången spelar den galna anarkistpsykopaten Jokern. Ledger, som allt för tidigt avled innan premiären under mystiska omständigheter, är verkligen en njutning som äger varje bildruta han är i. Det är många som tycker likadant och vad är det då som ger genklang hos så många? Jag tror det är att vi i Jokern kan släppa lös alla möjliga sorts hämningar och göra precis vad vi vill och helt strunta i konsekvenserna. Och film för övrigt är en sorts lekplats just för detta. I stället för att göra sådan som anses förbjudet enligt lag eller omoralisk så man vi leva ut känslan genom att identifiera oss ett ögonblick med en karaktär, i detta fall ärkeskurken Jokern.

Plågsamt om mobbing

Den belgiska filmen Ben X handlar om Ben som är autistisk. Han lever i sin egen värld, i onlinedatorspelet Archlord, där han är en krigare med level 80. Verklighetens alla intryck är desto mycket svårare, speciellt då två bråkstakare i skolan ständigt hackar på honom. Temat utanförskap och att koppla ihop det med en datorspelsvärld känns väldigt aktuell. Att man på Internet kan vara någon annan, att man kan fly till en annan värld (låter lite Narnia faktiskt). I filmen klipps vi gång på gång mellan verkligheten och datorspelet och det blir ganska överflödigt efter ett tag, även att Bens inre-monologer är så poetiska, tynger bara filmen.

Årets bästa film kommer från Estland, Klassen. Precis som det låter kretsar det kring en gymnasieklass, där stackars Joosep (Pärt Uusberg) mobbas av hela sin klass. En dag ifrågasätter Kaspar (Vallo Kirs) mobbingen, vilket startar en maktkamp med klassens tuffingar som alltmer eskalerar till våld och förnedring. Kaspar säger att det nu är en fråga om ära och att han och Joosep inte ska böja sig för deras vilja. Samtliga unga skådespelare briljerar och det finns inte en enda falsk ton i hela filmen, allt känns äkta och ärligt. Det var längesen jag såg en film så plågsamt som denna, ett litet mästerverk, som fick mitt hjärta att bulta långt efter den var slut. Rekommenderas starkt!