Här är 2014 års fem bästa filmer (plus några bra tv-serier)

”Det tråkiga var att två tjejer, precis när filmen är slut, reser sig upp och säger högt: Hur kan denna få 8,1 på IMDB – VA?! Detta var årets SÄMSTA film!”

Vem tittar på film längre? Det enda jag knarkar är tv-serier, dag som natt. Jag har långa maratontittningar (binge watching) av samma serie och ibland flera serier på samma gång.

Det brukar infalla när jag har några lediga dagar. Då stänger jag in mig, tittar på tio episoder i rad eller en hel säsong. Börjar vid lunch och slutar runt fyra på morgonen. Alltid tittar jag ensam. Det går inte att vara fler, för då blir risken för störningsmoment så mycket högre. Inget får komma emellan mig och min upplevelse. En bra serie måste upplevas ensam.

Dessa dagar rör jag mig inte en tum från lägenheten – beställer hemkörning av pizza och är endast klädd i unkna mjukiskläder (ibland har jag inte ens några byxor på mig).

Och när jag ligger där i soffan, totalt bortkopplad från min verklighet, mår jag faktiskt ganska bra – det är ren eskapism! Underbart att för ett ögonblick leva ett annat liv. För jag är väl en sån som hatar mitt eget liv, lika mycket som nästa person...

Måste nog säga att jag tycker att filmåret som gått varit lite ljummet. Så därför presenterar jag här mina nya tv-seriefavoriter i år, som är följande: det filosofiska mörka kriminaldramat True Detective; den nervkittlande brittiska miniserien Happy Valley; den helt underbart oförutsägbara Fargo; och den sjukt ångestfyllda första säsongen av The Leftovers.

Men min absoluta favorit i år är The Affair vars första säsong inte än är avslutad när jag skriver detta. Varje avsnitt är uppdelat i två delar där man i varsin del utgår ifrån Noah (den manliga huvudkaraktärens perspektiv) respektive Alison (den kvinnliga huvudkaraktärens perspektiv).

Det utspelar sig under samma tidsrymd och där olika versioner och olika subtila detaljer av samma händelser presenteras som gör att en ambivalens uppstår. Noahs (Dominic West) och Alisons (Ruth Wilson) personkemi är oslagbar i detta otrogenhetsdrama med mörka thrilleraktiga undertoner. Fantastisk på alla plan! Spännande, smart, äkta och ärlig!

Jo, men det är ju klart att man tittat på lite film under året som gått (man måste ju fylla i hålen mellan tv-seriesäsongerna). Årets fem bästa filmer är utvalda och följer här.

Utomjordingen Scarlett in på bara huden

Ända sen jag såg den hypnotiska och bisarra trailern till Jonathan Glazers nya film Under the Skin har jag väntat otåligt på att den skulle dyka på bio i Sverige (vilket den aldrig gjorde). Det var inte mycket i den trailern som man greppade, vilket gjorde en både frustrerad och glad. Och filmen levererade ungefär vad som lovats: ett fantasieggande, hypnotiskt vacker och sensuell, sci fi-thriller uppblandat med diskbänksrealism.

Ja, det är svårt att genrebestämma denna okonventionella film som bjuder på mycket meta-metadiskussioner om en utomjordning i form av Scarlett Johansson som åker runt i skåpbil i en sömnig skotsk stad och plockar upp unga män som det slutar illa för.

En av de mer tydliga bottnarna är just Scarlett Johanssons egna persona i form av hollywoodstjärna som likt en ”alien” går runt på Glasgows arbetarklassgator och köpcenter helt inkognito med svart hår och ”vanliga” kläder. Hon passar inte in i denna miljö något som regissören Glazer väl använder.

En inte helt lätt film att ta till sig. Dock känns den redan som en blivande kultfilm…

Tretton pojkår

Richard Linklaters magnum opus Boyhood med en speltid på 165 minuter, inspelad under en tolvårig period, följer pojken Masons uppväxt från åldern 5 till 18. Trots den långa speltiden blir denna film aldrig långdragen utan tiden flyter på ett märkligt naturligt sätt fram tills man plötsligt blir överraskad att den är slut.

Vi ser inte bara hur Ellar Coltrane, som spelar Mason, bokstavligt talat växer upp inför vår blick utan också hans syster Samantha (Lorelei Linklater) och deras mamma (lysande spelat av Patricia Arguette) gradvis bli äldre och utvecklas. Det är fascinerande att se hur världen runt omkring dem ändras och filmen blir ett tidsporträtt som på samma gång håller upp en spegel mot oss som åskådare.

Trots en del upprepningar så är den fylld av igenkännande och vackra flyktiga ögonblick, utan att försköna eller överdriva, som vi nog alla kan relatera till.

En mycket jobbig helg

Det känns som de belgiska filmbröderna Dardenne alltid på något sätt är aktuella och alltid på något sätt vinner i Cannes. Så är det ju inte. Men då de två gånger vunnit Guldpalmen är det i sig mycket och varje gång de kommer ut med en ny film brukar den alltid i Cannes räknas till favoriterna. Likaså deras nya Två dagar, en natt blev nominerad till Guldpalmen (den vann dock inte).

I detta belgiska socialdrama spelar Marion Cotillard tvåbarnsmamman Sandra som har helgen på sig att övertyga sina arbetskamrater att avstå sina efterlängtade bonusar så att hon kan få behålla sitt jobb.

Det är plågsamt att se hur Sandra som nyligen kommit ur en depression gå till person efter person och bokstavligt talat ber för sitt jobb, ber dem att rösta på henne i en votering de ska ha på jobbet, som då resulterar i att de förlorar sina bonusar. Alla hon möter har sina egna liv, svårigheter och behov. Alla försöker på olika sätt att överleva i det hårda ekonomiska klimatet.

Är det av medlidande eller är det av skam som ska få dem att ändra sig och rösta på henne? Många komplicerade frågor och tankar dyker upp och speciellt denna mer universella: om människovärdet! När man som Sandra inte känner sig värd någonting då man kan bli utbytt mot en bunt bonusar.

Det finns inga enkla svar. Och som vanligt när det gäller bröderna Dardenne känns och lyser vartenda scen äkta.

Upphittat maskhål leder till interstellära resor

Årets stora och mest efterlängtade film (förutom Hobbit: Femhäraslaget) är Christopher Nolans rymdäventyr Interstellar.

Det var tydligt att den unga mannen bredvid mig i biografen var missnöjd då han suckade djupt under filmen och skruvade otåligt på sig. Hans enorma förväntningar infriades inte då han förväntade sig en ”realistisk version” av Star Wars, eller Batman i rymden, eller något sådant...

Inte ett enda vapen syntes eller sköts det med under filmen. Inte en enda laserstråle fanns med. Ja, killen bredvid mig var djupt missnöjd... Det var dock inte jag.

Styrkan med Interstellar tycker jag är i samspelet mellan det stora och det lilla. Den gränslöst stora rymden, utforskandet av nya planeter för Jorden börjar bli obeboelig för människan.

Den lilla människan vilse i Universum, en hjärtslitande far-dotterrelation och till synes små beslut kan få enorma konsekvenser. Jag satt som på nålar! Vilket bländande filmäventyr!

Slemmig entreprenör gestaltad av Gyllenhaal

Jag räknade till att vi, totalt inklusive mig själv, var tio personer i biosalongen när jag såg manusförfattaren Dan Gilroys regidebut Nightcrawler på Biopalatset i Göteborg. Tja, det var ju en torsdag och flest gick ju på The Hobbit 3, så det var kanske inte så konstigt.

Det tråkiga var att två tjejer, precis när filmen är slut, reser sig upp och säger högt: ”Hur kan denna få 8,1 på IMDB – VA?! Detta var årets SÄMSTA film!”

Denna mörka bitande mediasatir med en fullkomligt fenomenal Jake Gyllenhaal i huvudrollen som den slemmiga sociopaten och frilansfotografen Lou Bloom; som snabbt är på plats för att filma blodiga olyckor i Los Angeles att sälja till tv-bolagen.

Lou är en desperat och driven man som vill arbeta, som måste arbeta, men då arbetsmarknaden ser ut som den gör får han ta saken i egna händer. För att nå framgång gör han vad som helst. Korsar moraliska och etiska gränser. Han är en entreprenör utan samvete, manipulerande och skoningslös. Och det är detta filmskaparen vill förmedla, för att nå framgång i en sjuk värld måste Lou göra sjuka saker.

Tankarna går till politiska satirer från 1970-talet och Lou är en konstig blandning av Travis Bickle från Taxi Driver, utan hans idealism, och Tony Montanas framgångsdriv i Scarface. Filmen provocerar och är även rolig men det man minns bäst är ändå Gyllenhaals slemmiga charm och coola yttre. En mycket cynisk film.

Nu återgår jag till att maratontitta Netflixs nya tv-serie Marco Polo och då denna krönika publiceras har jag för längesen dragit mig igenom de tio avsnitten och redan gått över till något annat…