Filmåret 2005

När jag satt mig ner för att försöka summera filmåret 2005 var det svårt att välja ut vilka filmer jag skulle skriva om. Så som vanligt började jag leta efter trender och en trend som var speciellt stark i år var nyinspelningar av skräckfilmer. Men det mest intressanta har varit alla koreanska filmer som gjort sitt intåg i väst. Är det en koreansk "nya vågen" på gång eller?

Fyra smällfeta regissörer

Det pratas om att 2005 är ett svagt filmår, nja det håller jag inte med om men det jag vet är att världens nu fyra största och mest inflytelserika regissörer har i år släppt var sin film. Först ut var Ridley Scott i början på maj med den utmärkta Kingdom of Heaven, där man byggt upp stora delar av medeltida Jerusalem i den marockanska öknen. Utspelar sig på 1100-talet och handlar om en fredlig tid mellan de kristna korsfararna och den muslimska hären. En fred som allt mer blir instabil!

Därefter kom George Lucas för att avsluta sin rymdsaga, genom att lägga dit sista pusselbiten Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith. Här får vi reda på frågan vi alla undrat över: hur blev Anakin Darth Vader? Det mörkaste kapitlet i filmsviten, en liten besvikelse tycker jag men man ska inte klaga då Lucas med bravur lyckas koppla ihop alla de lösa trådarna.

I slutet av juni var det Lucas goda vän och kollega Steven Spielbergs tur att spänna musklerna. Det gör han med en nyinspelning tillika nyfilmatisering av H.G. Wells klassiker Världarnas krig. Jag satt och väntade på att denna film skulle dyka på Filmstaden i Växjö men ack. Så jag och en god vän tog saken i egna händer och drog till närmaste stad, i vårt fall Karlskrona (cirka 22 mil tur och retur) där den visades.

Någon vecka senare skrev jag ett mail till SF och undrade varför den inte visades i Växjö. Svaret var att SF:s största konkurrent Sandrew hade lagt vantarna på den. Precis i år har biografföretaget Sandrew Metronome AB sålts till Triangel Film AB, Atlantic Film AB och S/S Fladen, vilket är Felix Herngrens och Hannes Holms eget produktionsbolag och ska döpa om alla Sandrewsbiografer till Astoria. SF ville först köpa upp Sandrew och hade då fått biografmonopol. Men tack vare att Konkurrensverket gick in med en stämningsansökan stoppades detta.

Jag är väldigt förstjust i Världarnas krig, dels för att man följer endast en familj som försöker överleva inte en stor bunt som i Independence Day (1996) och för att den innehåller de mest sanslösa specialeffekterna jag någonsin sett av förstörelse på vita duken. Tyvärr så tappar den lite luft i andra delen och den kunde lätt har varit en halvtimme längre, annars en av mina givna favoriter i år.

Efter Sagan om Ringen-trilogin, vars tre filmer spelades in samtidigt, så skulle man kunna tro att Peter Jackson vore helt utbränd. Men icke. Han hoppade direkt in i nästa mastodontprojekt, nyinspelningen av King Kong från 1933. På frågan om hur Jackson ställer sig till den usla nyinspelningen som gjordes 1976, svarade han att "den låtsas vi inte om".

När jag satt mig ner i biofåtöljen hade jag bara en önskan, att se ett slagsmål mellan Kong och någon dinosaurie - och jag fick mer än jag någonsin hade trott! Redan efter The Frighteners 1996 ville Jackson sätta igång med King Kong men då det blev problem med rättigheterna, säkert på grund av att Godzilla (1998) höll på att planeras, las allt på is. "Det var min mörkaste dag", har Jackson sagt. Hans förkärlek till originalet går inte att missta sig på och själva Kong är både sentimental och har kraftiga aggressionsproblem.

Nyinspelningar av skräckfilmer och årets bästa skräckis

Det här med att amerikanerna gör nyinspelningar på i stort sett alla japanska skräckfilmer som kommer för att i kommersiellt syfte anpassa produktionen till den amerikanska marknaden, finns det säkert många som jag själv som har en kluven inställning till. Oftast tycker jag resultatet blir så mycket sämre men på senare tid av vi fått ganska hyfsade nyinspelningar som överträffar originalen. Jag tänker framförallt på de båda Ring-filmerna och speciellt kul är att The Ring Two regisserades av Hideo Nakata, som gjort de båda originalen och även startade hela vågen av japanska skräckfilmer. Visserligen är jag inte så glad i The Ring Two men den har sina stunder. När jag nu är inne på Nakata så måste jag bara rekommendera Dark Water från 2002. Originalet, alltså inte nyinspelningen som kom i år, som i mitt tycke är bland det bästa jag sett i genren.

Om vi generellt pratar om nyinspelningar av rysare så har det kommer en drös i år. Allt från The Amityville Horror (Huset som Gud glömde, 1979), The Toolbox Murder, Boogeyman till House of Wax. Vilket är en väldigt omgjord nyinspelning av Vaxkabinettet från 1953 med Vincent Price som i sin tur är en nyinspelning av skräckklassikern Mystery of the wax museum från 1933.

I House of Wax är det självklart ungdomar som dör på löpande band. Paris Hilton har en av rollerna vilket var ett genidrag av producenterna för att uppmärksamma filmen mer. Filmen tycker jag är skitdålig, men en intressant sak finner jag i den. Film, oavsett om handlingen utspelar sig i rymden eller på medeltiden, speglar alltid nutiden, oftast helt oberoende från filmskaparens intentioner. Om vi nu utgår från detta antagande och ser att Hilton en tid innan inspelningen cirkulerat på internet i en hemmagjord porrfilm där hon suger av... jag menar, använder sina... käkmuskler. I kontrast till detta finns det en scen (läs inte detta om ni ska se filmen) i filmen där Hilton genom att få ett stålrör genom huvudet brutalt dör. Min fråga är: Var man tvungen att gör en så grafisk parallell mellan porrfilmen och House of Wax?

Årets bästa skräckfilm är utan tvekan The Descent som i Sverige fick titeln Instängd som vi här bortser ifrån. Engelsmannen Neil Marshall som tidigare gett oss varulvsfilmen Dog Soldiers under 2002 har här gjort en riktigt läskig rysare, mycket tack vare den geniala idén att placera handlingen i en djup och mörk grotta. Buh, får kalla kårar bara jag tänker på det. Men är den nu så bra, nja, jo speciellt tycker jag om första delen av filmen när de hissar ner sig i grottan och går på upptäcktsfärd, när väl monstrerna visar sig tappade jag faktiskt lite intresset. Det är den klaustrofobiska atmosfären i grottan som är behållningen och även att tjejgänget vi följer inte är rena stereotyper utan känns äkta.

Sista dagarna i bunkern

Den tyska storsatsningen Der Untergang (det är så mycket roligare att säga originaltiteln än svenskans Undergången) följer Adolf Hitlers sista dagar i en bunker i ett söndersprängt Berlin 1945. Det är en tryckande stämning i den bunkern vill jag lova och Hitler blir allt mer psykotisk om han inte redan är det! När filmen kom ut fick den kritik för att den visade Hitler som en mänsklig person, vilket han självklart var! Den kritiken förstår jag inte då filmen är så realistiskt gjord och vill få oss att förstå och lära oss av de hemska saker som hände under andra världskriget och inte göra Hitler till en karikatyr för ondska utan visar upp ondskans olika ansikten. Att höra när han argumenterar för sin sjuka rasideologi är väldigt obehagligt men ämnen som det här är viktiga att ta upp och diskutera, inte trycka ned eller lägga locket på.

Filmen kretsar absolut inte bara runt Hitler, utan vi får även följa männen och kvinnorna runt honom och se hur de allt mer bryts ner. Bruno Ganz tolkning som Hitler är väldigt bra, han har verkligen absorberat sin karaktär. Det här är en riktigt bra film, kanske lite för lång. Men oavsett om man inte är mycket för tyska filmer utan ha ett hemmabiosystem och vill testa sina högtalare, så ska man definitivt hyra dvd:n för bomberna som faller fick mina väggar att bokstavligen skaka.

Svensk film består av tre genrer

En kompis till mig sa att svensk film består bara utav polisfilmer, relationsdrama/komedier och ungdomsfilmer. Visst har han rätt, det är en mall som man nästan varje år kan applicera rakt på det svenska filmutbudet och 2005 är inget undantag. Vi tar en klump eller nästan alla av årets svenska filmer och försöker passa in dem i mallen.

• Polisfilmer: Innan Frosten, Steget Efter, Carambole, Mastermind.
• Relationsdrama/komedier: Vinnare och Förlorare, Fyra veckor i Juni, Tjenare Kungen, Pistvakt, Stockholms Boogie, Om Sara, Harrys Döttrar, Buss till Italien, Mun mot Mun.
• Ungdomsfilmer: Sandor slash Ida.

Ja, det gick rätt lätt men jag förstår att detta kanske inte är representativt och i vissa fall missvisande, men jag tror jag gjort min poäng. Samtidigt har jag inte satt in Kocken, Zozo och Bang Bang Orangutang men de passar nog in där någonstans. Om man ska var lite petig så borde man nog lägga till kategorin barnfilmer.

Koreanska nya vågen

På senare år har det bokstavligen exploderat filmer från Sydkorea, vilket just nu är det hetaste filmlandet. Det pratas vilt om en koreansk "nya vågen" och de två mest framstående regissörerna är: Chan-wook Park och Ki-duk Kim. Den förstnämnda är känd för sin hämndtrilogi där första filmen Sympathy for Mr. Vengance (Hämnarens resa, 2002) hade svensk premiär förra året och de två sista Oldboy från 2003 och Sympathy for Lady Vengance hade svensk premiär i år.

De två regissörerna gör olika sorts filmer, så vi delar upp dem i två trender/strömningar. Men vad är det som är så uppseendeväckande då? Oldboy är den filmen som rönt störst internationell framgång så vi tar den i betraktande. Förutom hämndtemat är Oldboy i grunden en moralitet med hypersnyggt foto, oförutsägbarhandling och plötsligt grova våldscener. Det finns en energi i filmen som är så otroligt stark mer kan jag inte säga förutom att det är en riktigt bra film, en av årets bästa.

Den andra regissören Ki-duk Kim får representera den andra trenden och hans nya film Järn 3:an är mer en meditativfilm med oförutsägbar handling och är i grunden en kärlekshistoria. Titeln syftar på att diverse karaktärer i filmen spelar golf, vilket inte har någon alls koppling till filmens faktiska handling.

Så vad har vi kommit fram till? Nja, inte mycket men att handlingen är oförutsägbar tror jag kan ha lite med vågens styrka att göra. Självklart låter sig inte de koreanska filmerna packas ner så här lätt i två trender - absolut inte! Det finns desto fler med en helt vanlig linjär historia men de här får representera filmåret 2005. Hoppas bara att det fortsätter komma bra filmer från dessa två mycket intressanta regissörer.

När vi ändå väntar på det, kan jag rekommendera den otroligt spännande koreanska thrillern Memories of Murder från 2003 som utspelar sig 1986 där polisen jagar en brutal våldtäcksmördare (bygger på faktiska händelser).

Årets bästa film

Det var svårt att välja ut årets bästa film, dels för att det funnits så många att välja mellan och dels för att jag inte riktigt känt den där känslan "åh, vilken jävla bra film". Men efter mycket tankemöda blev det Sideways av Alexander Payne som för ett par år sen gav oss den road movie-aktiga About Schmidt (2002). I stället för den, som handlade om en nyligen pensionerad försäkringstjänsteman vars fru avlider och ger sig iväg på en färd till sin dotter för att hitta en ny mening med sitt liv, har Payne i Sideways koncentrerat sig på två vänner i övre trettioårsåldern som en vecka innan en av männen ska gifta sig, drar iväg på en lugn och avkopplande resa för att besöka vingårdar i vindistriktet Kalifornien.

De båda filmerna behandlar snarlika ämnen, Schmidt tycker sitt liv är meningslöst och Miles i Sideways (utmärkt spelad av Paul Giamatti) är deprimerad sedan två år tillbaka på grund av skilsmässa. Desto gladare är hans vän som ska gifta sig och som har andra planer på hur han ska spendera sin sista vecka i "frihet".

Mycket kretsar kring njutningen av vin men det är inget hinder för att tycka om filmen. Trots att jag tycker att filmen mot slutet blir en aning skruvad för sitt eget bästa, så kan jag inget annat än att tycka om denna pärla till film.

En perfekt film att se när kölden blåser ute.