Intervju med filmfotograf Jens Fischer

Jens Fischer, FSF, berättar om rollen som filmfotograf, att han efter drygt trettio filmer fortfarande tycker det kan vara svårt att ljussätta ett ansikte och varför videoformatet är något av ett hot mot fotografen.

Jens Fischer är född 1946 och bor i Stockholm. Han har vunnit tre guldbaggar för bästa foto med filmerna Sista dansen (1993), Under ytan (1997) och The Queen of Sheba's Pearls (2004). Han har ljussatt lågbudgetfilmer med hjälp av Ikea-lampor och i de största produktionerna har han haft lastbilar fyllda med belysningsanordningar till sitt förfogande.

Foto: Tony Nutley

Jens Fischer vid en Aaton-filmkamera.

– Ljussättning är som att spela jazzmusik. I början sprutar man ur sig ljud. Man spelar så många toner man överhuvudtaget bara kan. När man börjar ljussätta använder man hur många lampor som helst. Men så småningom, med viss mognad, lär man sig att man inte behöver det. Ju fler lampor man använder desto svårare gör man det för sig.

Med en pappa som Gunnar Fischer som har över sextio filmer i ryggsäcken, varav tolv Bergmanfilmer, var det inte svårt att få in en fot i branschen. Efter ett sommarjobbhu som B-fotograf blev Jens anställd som nyhetsfotograf i samband med att TV2 startade sina sändningar.

– Som nyhetsfotograf måste man vara jävligt snabb och man tvingas hitta sitt bildmaterial på kort tid. Jag tycker det var en fantastisk skola.

Han började göra dokumentärfilm åt SVT och efter det filmade han några serier. Genombrottet var Alla vi barn i Bullerbyn (1986) och Mer om oss barn i Bullerbyn (1987), som Lasse Hallström regisserade.

På inspelningsplatsen

Filmfotografens roll och uppgifter skiftar, berättar Jens. Bland annat beroende på vilken regissör man jobbar med. Vissa regissörer har historien bildsatt i sitt huvud, andra har en berättelse som de vill att fotografen ska bildsätta. Vissa regissörer tar in fotografen ett halvår innan inspelning för att förbereda bildmanus och scenerier, andra tar in dem en vecka innan. I Sverige sköter fotografen själv kameran medan man i USA har en kameraoperatör.

– Klart att det är praktiskt med en operatör, det avlastar en hel del. Men jag tycker det är bonus att få operera själv, särskilt om man som jag använder långa brännvidder då jag ofta drar skärpan själv.

– Den stora skillnaden i arbetssätt mellan USA och Sverige är att team och resurser ”over there” är så enormt mycket större. Kanske 10 på elsidan och mycket ljus gör att du kan blända 5,6! Med våra resurser hamnar vi oftast på 2,8 minus. Vilket i sig ger en speciell look som amerikaner har blivit förtjusta i.

På inspelningsplatsen är filmfotografen arbetsledare och fördelar arbetet. Berättar för ljustekniker och resten av teamet vad de ska göra för att allt ska bli som regissören vill ha det.

– Du är ansvarig för bilden. Rätt fokuserat, komponerat, skarpt och rätt känsla på bilden. Och då kommer vi in på det viktigaste av allt i filmfoto, det vill säga ljussättning.

Min uppgift är att få publiken att titta åt det håll som jag tittar i bilden, genom att mörka, göra oskarpt eller göra ointressant.

– Min uppgift är att få publiken att titta åt det håll som jag tittar i bilden, genom att mörka, göra oskarpt eller göra ointressant. Först tittar jag på hur det befintliga ljuset i rummet ser ut, sen försöker jag placera skådisarna så långt från väggen som möjligt. Ljussättningen tar inte så lång tid. Det är att ta bort ljus från de ställen där det inte ska vara som är problemet. Tricket är att till varje pris hålla ljuset borta från väggarna, och det är det som är knepigt. I nittionio fall av hundra är väggarna för ljusa när man ska filma.

Om man tänder en lampa och riktar den mot ett ansikte så lyser den även upp väggen bakom och man får dessutom en skugga på väggen som ofta inte är snygg. Då måste man maska bort resten av ljuset med hjälp av svarta skärmar.

– Om man tittar i en instruktionsbok för fotografer är det alltid fel. Två lampor, en på varje sida på exakt samma avstånd. Precis så som man inte ska göra!

Så hur ska man göra då? Jens berättar i tre steg hur han oftast går tillväga när han ljussätter ett ansikte.

1. Börja med ett huvudljus och flytta det tills du är nöjd. Huvudljuset ska ge karaktären. De andra ljusen är till för att hjälpa kameran att se de kontraster som vårt öga kan se.
2. Känns kontrasten för stor? Om den mörka sidan av ansiktet smälter ihop med bakgrunden kan man sätta in ett bakljus som gör att man får fram lite glitter i håret eller ett öra. Något som gör att man får loss ansiktet från bakgrunden. Men man ska vara väldigt försiktig. Det är en extremt känslig dos man ska använda.
3. Är kontrasten fortfarande för hög? Då får man lätta upp skuggorna med ett lättningsljus.

Och därmed kommer vi in på en av de viktigaste anmärkningarna som Jens har. Lättningsljuset ska inte vara ett andra huvudljus. Huvudljuset är en lampa som lyser upp ansiktet från ena sidan av kameran. Lättningsljuset ska inte vara en likadan spegelvänd lampa som lyser upp ansiktet från andra sidan.

Hur ska man då göra för att få bort för höga kontraster?

För det första så ska lättningsljuset inte sitta 45 grader från kameran. Det ska ligga så nära kamerans optiska axel som det bara går. Man kan ha en stor vit skärm bakom kameran som man eventuellt kan studsa en lampa i för att göra lättningsljuset starkare. Om man släcker huvudljuset så ska man inte märka lättningsljuset. Det ska inte ge någon form eller kontrast. Det ska bara lätta.

Alltså: Lättningen får inte märkas och den märks minst om man använder en stor vit yta och kommer så nära kamerans optiska axel som möjligt.

– Lättningen är ett helvete och ett nödvändigt ont. Ofta förstör den ljussättningen. Man ska använda en lättning jävligt försiktigt.

Om personerna som ska ljussättas är i rörelse kan man försöka se vilka som är scenens viktiga bitar. Kanske finns det stationer som personerna stannar till på som man kan lägga ner tid på att få snygga. När de rör på sig är ljussättningen inte lika viktig som när man klipper mellan ansikten i dialog.

– Jag kan fortfarande tycka att ansikten kan vara svåra att ljussätta. Man kan inte skapa någon universalljussättning och sedan sätta in Helena Bergström eller Sven Wollter i den. Alla ansikten är olika.

De svåraste ljussättningarna brukar vara de som ska ändra de naturliga förhållandena. Att få det att se soligt ut när det är molnigt, vinter när det är sommar och natt när det är dag.

– Svårast av allt är att ljussätta nattexteriörer, och i synnerhet om man inte kan bluffa sig till en ljuskälla. Ute i skogen nattetid får man skaffa fram en måne. Försök få så mycket motljus som möjligt och sätt gärna lamporna i 180 grader så man får fram någon slags silhuett. Sätt inte ljuset bakom kameran för då dödar du allt.

En annan viktig sak som Jens tar upp är att visa djupet i skådespelarnas ansikten så att de inte blir platta. Man bör göra allt man kan för att skapa en tredje dimension i den tvådimensionella filmvärlden. Ett bra sätt att lära sig det är att titta på hur kända konstnärer har gjort. Jens personliga tips är Rembrant och El Greco.

Och om man inte fattar bara av att se på målningen hur de har gått tillväga för att få det ljuset?

– Då får man nog syssla med något annat.

Foto: Tony Nutley

Jens Fischer vid kameran och Colin Nutley till höger.

Makten över bilden

Man är inte bättre än den senaste filmen man gjort. Det finns inget som heter ”Han är duktig”. Man måste hålla igång.

Jens kommer att använda sig av filmformatet så länge det håller högre kvalitet än videoformatet. När video går om film kommer produktionen bli lättare på många sätt i och med att man direkt kan se om en tagning blivit bra. Men Jens varnar för att videoformatet kan göra att en massa andra personer börjar få makt över bilden.

När man använder film har fotografen den bästa bilden i sin sökare och kan bäst avgöra om en tagning är bra eller inte. När man använder video har fotografen den sämsta bilden i sin sökare medan de som står bakom och ser bilden på en stor tv med HD-upplösning har mycket lättare att se eventuella problem. Därmed tas makten över bilden ifrån den som är ansvarig, det vill säga fotografen.

– När man själv vill ta om en tagning eftersom man är missnöjd kan man höra någon i videotältet skrika ”Nej, den var skitbra!”. Någon som tänker mer på tid och pengar tar ett konstnärligt beslut.

Hur man lyckas som fotograf

– Man måste vara kritisk mot det man själv gjort. Lika kritisk som om man bedömer det någon annan gjort. Det är bara att träna, ta bilder, analysera dem och fråga andra vad de tycker. Så småningom lär man sig hur man hanterar ett ansikte eller ett rum.

– Man måste vara lojal mot regissören. Man måste ha lätt för att samarbeta och man måste kunna leda ett team. Det är lätt att få ett filmteam med sig, men det är även lätt att få dem emot sig.

Jens råd till unga, okända fotografer är att ta kontakt med en regissör som är i samma situation som man själv och som kan samarbeta med. Efter att man gjort några kortfilmer får man kanske chansen att göra en långfilm.

– Man är inte bättre än den senaste filmen man gjort. Det finns inget som heter ”Han är duktig”. Man måste hålla igång. Det är som ett maraton, du kommer inte i mål om du inte tränar mycket och springer hela tiden. Det kan vara en väldigt lång väg och man får inte ge upp.

Jens Fischers tips till filmfotografer

Gå in i ett mörkt rum. För att förstå ljussättning på en grundläggande nivå kan man ställa sig i ett mörkt rum med ett fönster och låta en person stå på olika ställen i rummet och titta på hur ljuset förändras i personens ansikte när hon vrider sig åt olika håll.

• Djup. Försök till varje pris få in ett djup i bilden. Något som gör att det känns som att den har en dimension till.
• Överlasta inte bilden. Skapa fokus i bilden där man vill att folk ska titta. Man ska inte bara luta sig tillbaka och tycka det är vackert.
• Prova dig fram. Det finns inga färdiga ljussättningar och inga supermänniskor som vet hur det ska vara. Våga prova och våga misslyckas.
• Ny generation. Där ute bland alla som vill något finns det några som klarar det. Det är den nya generationen som tar över efter oss. Vi som håller på just nu kan ju inte leva i evighet.