Så klippte man film förr i tiden

Att klippa film skiljer sig numera inte mycket från vanlig videoredigering på dator. Vi säger fortfarande att vi klipper film trots att vi redigerar den på datorn. Men tidigare använde man andra tekniker, och det finns ett sätt att kombinera de olika teknikerna.

Steenbeck

Den mest grundläggande nivån är förstås att fysiskt klippa filmen med sax och sammanfoga sin film med klister. Det är en tidsödande process eftersom man måste titta på varje bildruta, en i taget. Vad gör man om man ångrar ett klipp? Då får man klippa och klistra igen - bokstavligt talat.

Men vanligare var att man använder ett horisontalt klippbord som kallas Steenbeck som utvecklades i Hamburg, Tyskland. Steenbeck har liksom alla andra klippbord inbyggd betraktningsapparat för film och magnethuvuden för avspelning av ljud. Filmen ligger i "metalltallrikar" och transporteras genom maskinen med tandade hjul som griper tag i filmens perforeringshål.

Datorredigering

Precis som med videotekniken kan man klippa filmen digitalt och icke-linjärt, det vill säga på dator. Filmer och musikvideor kan exempelvis spelas in på 35 mm film. För att få in filmen i datorn scannar man först bilderna till högupplöst video i en digitalscanner. Den scannar varje bildruta och registrerar bildens färg- och ljusvärden. Scannern kan registrera upplösningar på 2K eller 4K.

Detta innebär att lagringsutrymmet för film blir väldigt stort när det är okomprimerat. Lagringskapaciteten mäts i petabyte, vilket är detsamma som 1 000 000 gigabyte. Datorsystemet som hanterar detta dataflöde är oftast dedikerade system som endast användas för att klippa film. Ett exempel är Avid som tidigare producerat en mängd populära och professionella redigeringssystem för videoredigering av film.

När man sedan för över filmen från datorn till 35 mm film kan man använda en laserfilmskrivare som "skriver ut" digitala bilder i linjer på enskilda bildrutor eller filmsekvenser.

Digitala videokameror som har lika eller bättre upplösning än 35 mm film gör förstås hela den här processen onödig, men det kräver å andra sidan minst lika mycket lagringsutrymme för de digitala videofilerna - om inte mer.

Electronic Film Conforming

Ett annat sätt är att koppla samman filmens fotnummer med den motsvarande tidkoden som spelas in på ett videoband. Videobandet spelas in samtidigt som filmen och kan användas för att direkt efter en tagning kunna titta på resultatet (så kallad Video Assist). Filmen måste ju nämligen framkallas innan man kan titta på den.

Därefter redigerar man videobanden på vanligt vis och får fram en klipplista, eller Edit Decision List (EDL), som man sedan använder för negativklippningen. Denna metoden kallas Electronic Film Conforming (EFC), och har utvecklats av svensken Tomas Dyfverman.