Ljudteknik

Ljud. Vad blir omgivningen utan ljud? Eller en film, vem kan få för sig att titta på en två timmar lång stumfilm, rätt om den är gjord av självaste Spielberg? Förmodligen ganska få, men om ljudet fanns där, hur många skulle tänka på att det verkligen fanns alla gånger? Förmodligen lika många.

För att få en viss insikt i hur ljud skapas och bearbetas krävs en hel del kunskaper om hur tekniken fungerar och används. Den kunskapen får du här.

Allmänt om ljudteknik

Akustiska förutsättningar

För att kunna göra bra inspelningar, så krävs det att inspelningsmiljön är den rätta. Det gäller först och främst att avskärma oljud som kan förekomma, till exempel vindsus, fläktsurr, toalettspolning, trafikbuller, med mera. Det man kan göra åt dessa problem är att helt enkelt välja lämpliga tider då det inte förekommer så mycket av den sortens ljud. Man kan även isolera störkällorna. Har man ljudskärmar kan man ställa upp dem på strategiskt valda ställen. Det gäller att prova sig fram, ingen inspelningsplats är den andra lik. Vill man inrätta en särskild studio för ljud och/eller filminspelning, bör man lägga stor vikt vid akustiken. till exempel kan man isolera väggarna med mineralull (ca: 20 cm) och luft (en ca: 5cm bred luftspalt), samt klä väggarna med träpanel. Även nu kan man möblera med ljudskärmar och draperier. Heltäckningsmatta är det givetvis också mycket bra.

När har man nått en lämplig studiomiljö? En studio ska inte ge upphov till eko, i alla fall ska efterklangstiden vara mycket kort. Eko vill man aldrig ha i ett rum där man spelar in, det kanske låter bra på plats, men på band låter det "burkigt", eko lägger man alltid till efteråt. Den ideala inspelningsplatsen är den med mycket ljudabsorbenter, och inga resonanser, som bildas när två parallella ytor finns, till exempel två väggar. Därför är det bra med snedtak. För amatören som på enkelt sätt vill lösa detta inomhus bör spela in ljud i ett sovrum, med obäddad(e) säng(ar), heltäckningsmatta, öppna garderobsdörrar, gardiner, samt gärna med snedtak. Då går det att få ett ganska hyfsat resultat.

Mixerbordet

Då ens produktioner blir större och mer komplicerade behöver man ett mixerbord. Att spela in ljud utan ett mixerbord är som att åka skidor - utan stavar. Det går hyfsat bra men långsamt till en början, men vid minsta sväng eller uppförsbacke faller man. De som sett ett riktigt stort mixerbord har säkert förundrats över det till synes virrvarret av rattar och spakar som finns, men det finns alltid en viss logik i det. Vana användare hanterar det som om det var lika enkelt som att hantera köksfläkten.

Här förklaras nu hur en mixer fungerar, och vad dess komplexitet beror på.

Ingångsmodulen innehåller hela signalkedjan för en ingång på mixerbordet. Om mixerbordet sedan har 40 ingångar innebär det att det har 40 likadana ingångsmoduler.

Bilden nedan visar en ingångsskena på ett ganska vanligt förekommande mixerbord. Följande finns:

Gain

Kan även heta trim. Med denna ställer man ingångens känslighet, till exempel En mikrofon har ju mindre utgångsnivå än en cd-spelare, man ställer då gain-ratten, så att det är helt tyst när fadern är neddragen. En strömbrytare kan även finnas som grovinställning line/mic). Med den ena grovinställer man om man vill ha line (0,775V) eller mikrofonsignal (ca 10 mV). Det brukar även sitta en peak-lampa, eller overload som blinkar till när signalen blir för stark.

Pan

Förkortning för panorering, som innebär att man lägger ljudet antingen i mitten eller åt kanterna i ljudbilden. Man kan även säga balansinställning.

Tonkontroll (hi, mid, lo)

Tonkontrollerna är nästan ett helt kapitel för sig, det kan finnas många olika typer och de kan vara mycket avancerade. De vanligaste är en kontroll för varje frekvensområde, dvs, en kontroll reglerar ljudnivån i det låga frekvensområdet, kallad basen. Sedan finns det mellanregister och diskant, som ju då reglerar i nivån i mellan, respektive höga frekvensområdet. Vill man alltså skära bort diskanten, sänker man volymen för diskanten. En typ av tonkontroll är den svepbara, som återfinns på de lite dyrare mixerborden. Här finns det en nivåkontroll, och en ratt där man bestämmer var man vill in och reglera, dvs, i vilket frekvensområde. Vill jag ta bort ljudet som finns vid 2,5 kHz, ställer jag frekvensratten på 2,5kHz och drar ned nivåratten till noll.

Man kan alltså göra ljudet fylligare med mera bas och göra röster tydligare med en ökning i mellanregistret. Men, för mycket rattande kan leda till att ljudet förstörs, och man hittar inte tillbaka till hur det var från början. Av denna anledningen kan det finnas en knapp som helt kopplar ur tonkontrollerna.

Tappningar (cue, effect)

Med dessa ställer man in hur mycket tappning man vill ha ifrån just den ingångsskenan. Alltså man plockar ut ljudsignalen vid en speciell punkt på ingångssteget, vanligtvis före eller efter fadern. (s.k. prefade och postfade, ofta valbart) Tappningarna kan man använda som effekttappning, dvs man lägger på en yttre effekt, till exempel eko. Man kan även ha en särskild lyssningstappning, s.k. Cue. Med denna kan man lyssna på vilken kanal man vill, eller jämföra två precis hur man vill. En förfining av cuetappningen är solo-lyssningen eller pre/post- fadelistening, som alla fungerar på liknande sätt. Med en knapp på varje kanal kan man koppla in kanalen man vill lyssna på till hörlurarna. Man kanske vill kolla att cd-spelaren har gått igång utan att vrida upp fadern, vilket skulle förstöra en inspelning. Eller misstänker man att keyboardisten spelar falskt i ett band, och vips med en knapptryckning kan man kontrollera endast honom. Detta kallas för sololyssning Vill man lyssna bara på trummisen och basisten samtidigt, gör man detta enkelt med prefadelistening-knappen.

Fader

Fader vår som är i him... Nej, i detta sammanhang uttalas det "fäjder", och finns längst ned på alla mixerbord. Med denna ställer man hela ingångsmodulens volym. Här kan man således till exempel växla ljudet mellan två cd-spelare, en laddad med Beethoven och den andra med Metallica, för att höra om man märker någon skillnad...

Assign

Här ställer man in vart man vill ha signalen. Används när man vill spela in på flerspårsband-spelare. Vill man lägga sina tio mikrofoner på var sitt spår på rullbandspelaren, får man "assigna" varje kanal till sitt respektive spår på bandspelaren.

Effekter

Gör man en rymdfilm eller spelar in populärmusik, vill man ofta förvränga ljudet till oigenkännlighet, eller för att få futuristiska ljud som alla kommer att undra varifrån de är hämtade. Sanningen är den att nästan inget ljud som ska användas professionellt lämnas helt utan någon effektbearbetning. Man kanske inte vill få radioprataren att låta som Kalle Anka, men ofta vill man skära bort oönskade ljud som tyvärr ofta hamnar i bakgrunden. Radioprataren har kanske ett väldigt irriterande s-väsljud, som nästan låter som en vissling. Med lite teknik kan man skära bort detta utan att göra vår radiopratare arbetslös. I djungeln av allt nytt tar jag upp de viktigaste som kan vara bra att ha. Dock, de tekniska detaljerna är för olika från fabrikat till fabrikat, därför lämnar jag det så länge.

Kompressor

En pryl som reglerar nivån hos en signal, till exempel från en mikrofon. Detta innebär att om man pratar en halvmeter ifrån mikrofonen ska detta låta lika högt som när man pratar en halvcentimeter ifrån den. En kompressor kan även vara användbar till trummor, en dålig trummis kanske inte slår lika hårt varje gång, men med en kompressor fixas detta så att det låter som han gör det. Tyvärr förstärks bakgrundsbruset också, och om det är tyst för en stund ("stunden" kan ställas in) försöker kompressorn att förstärka bakgrundsbruset till den inställda nivån, dvs lika högt som vanligtvis ska vara med tal eller musik. För konkret exempel, lyssna på Sveriges Radios nyhetsutsändningar, och speciellt efter en avslutad mening eller när uppläsaren är tyst för en stund. Helt plötsligt går bakgrundsbruset upp. Om uppläsaren är tyst "för länge" mellan varje ord, eller om kompressorn är felinställd, kan man uppleva hur ljudet pumpar, dvs, bruset går upp och ned om vart annat.

Expander

En omvänd kompressor, arbetar som så att när en svag signal når ingången dämpas denna. Tar bort till exempel scenbrummel, bakgrundssus med mera. Men det innebär att man måste prata nära mikrofonen och tillräckligt högt. Tröskelnivån kan man ställa in, förstås.

De-esser

Detta är en speciell kompressor som komprimerar i förvalda frekvenser, främst i det högre registret, där s-ljuden i tal språket finns. En de-esser minskar risken för s-ljud i systemet och används framför allt av sångare och talare.

Noise Gate

Eller brusgrind på svenska. Det är en slags vidareutveckling av expandern som inte släpper fram någon signal alls under en förinställd tröskelnivå. Om signalen däremot är starkare än tröskelnivån släpps signalen igenom. Detta är mycket bra då man vill stänga ute störljud. Tekniken bygger på örats oförmåga att höra svaga ljud som döljs bakom ett starkare. Gaten tar alltså inte bort störljuden utan de döljs helt enkelt av den starkare signalen.

Eko, Reverb

En vanlig effekt som skapar fyllighet åt annars torra ljud. Man kan få effekten av att man varit i en kyrka och spelat in. Nuförtiden används nästan uteslutande digitala reverb, främst av praktiska skäl. Innan digitaltekniken kom användes såväl bandekon som fjäderekon och plåtekon, alla var otympliga och man kunde spoilera resultatet om man hanterade dem ovarsamt. De flesta modeller av reverb kan oftast programmeras för olika typer av efterklang, till exempel stor eller liten lokal, garage, kyrka, eller kanske en jättekatedral, etc.

Harmonizer

Med denna kan du "pitcha" (eller transponera som det heter) toner upp eller ned någon oktav. Används till exempel för att korrigera falska toner. Man skall bara för detta inte tro att man kan gå in i en studio och sjunga hur falskt som helst, för att sedan låta tekniken göra jobbet. Den berömda regeln gäller: Skit in - skit ut. Ett rassligt och ostämt piano med dålig pianist går aldrig att fixa till så det låter som ett Mozartstycke. Tekniken ska bara vara ett hjälpmedel för att du ska kunna förverkliga dina skapartalanger!

Den berömda regeln gäller: Skit in - skit ut ... Tekniken ska bara vara ett hjälpmedel för att du ska kunna förverkliga dina skapartalanger!

Doubling

En slags fördröjningseffekt som bygger på att ingående signalen fördröjs med ca 10 - 25 millisekunder och sedan åter blandas med originalsignalen. Effekten blir att ljudet blir fylligare och upplevs som kraftigare. Vid längre fördröjning (ca: 50 ms eller mer) låter det mera som en snabb upprepning.

Chorus

I ett Chorus varierar man fördröjningstiden hela tiden inom ett visst område till exempel 10 - 30 millisekunder. Man får då ett svävande ljud. Med olika inställningar kan man få fram olika effekter, Flangern fungerar som choruseffekten, men med kortare fördörjningsintervall, 1-2 ms. Den korta fördröjningstiden kommer nära ljudkällans egen våglängd, vilket gör att det uppstår faseffekter.

Rullbandspelare

Med en rullbandspelare och ett mixerbord kan man göra underverk av sina inspelningar. Mixern har du redan bekantat dig med, om inte, gör det nu. Men rullbandspelare, vad är det? Jo, faktiskt en nästan likadan som du säkerligen redan har hemma i stereon. Med den skillnaden att en riktig rullbandspelare har bättre ljudkvalitet, snurrar snabbare och har fler spår att lägga ljud på. Ända upp till 24 olika ljudspår faktiskt. Detta innebär att om man vid en filminspelning ska spela in ljud från 10 olika mikrofoner, gör man det med en rullbandspelare, och lägger varje mikrofon på var sitt ljudspår. Man krånglar inte med några tonkontroller på inspelningsplatsen utan ser bara till att ljudet inte blir överstyrt, dvs, så starkt att det "spricker", eller hur man ska förklara det... Det låter inte bra i alla fall, och fenomenet är inget att eftersträva, annat än som specialeffekt till elgitarr i rockband.

Väl hemma i studion kan man lugnt sätta sig ned och spela de 10 ljudspåren genom en 10 kanals mixer, och ställa alla tonkontroller och kanske lägga på effekter. Sedan spelar man över alla tio kanaler till ett enda och elfte spåret, färdigbalanserat och klart för att läggas till den färdiga filmen. Fast innan dess kanske man vill lägga till musik och sånt förstås...

Givetvis vill man ha så bra ljudkvalitet som möjligt. Det beror på flera saker:

Bandets kvalitet

Det finns lite olika typer, och ju högre kvalitet, desto högre pris. Järnoxidbandet ger en hyfsad ljudkvalitet, men med sämre återgivning av diskanten. Krombandet har inte denna nackdel, men metallbandet ger den absolut bästa ljudkvaliteten, men till ett högre pris.

Mekaniken

Viktigt är att bandet drivs fram med konstant hastighet. Gör det inte det kan man höra förändringar i tonhöjd, svaj. Långsamt svaj kallas wow, och snabbt kallas flutter. Båda fenomenen har du säkert hört om du lyssnat på någon riktigt gammal skiva, på en dålig skivspelare. Bandet måste även hållas spänt och ligga precis inpå tonhuvudet. Framdrivningen fixas av en capstanaxel och en gummirulle som trycker mot axeln. Capstanaxeln drivs av en elektroniskt reglerad motor. Inga delar i bandspelaren får vara magnetiserade eller på något sätt påverka bandet. Trots detta kan man ändå ibland få avmagnetisera alla metalldelar i bandspelaren, med en s.k. defluxer.

Hastigheten

Ju högre hastighet bandet har desto bättre återges diskanten. Detta beror på att de höga frekvenserna skakar om de små magneterna i bandet väldigt snabbt, och vid uppspelning krävs det en högre hastighet för att hinna registrera alla dessa små och snabba magnetväxlingar. De olika standardiserade hastigheterna är:

4, 75 cm/sek (1 " 7/8)	Vanlig kassettbandspelare som finns i din stereo
9,5 cm/sek (3" 3/4)	Enkel rullbandspelare
19 cm/sek (7" 1/2)	Halvprofessionell rullbandspelare
38 cm/sek (15")	Professionell rullbandspelare
76 cm/sek (30")	Ännu mera professionell

Hanteringen

Hantering av ljudbandet. Bra grejer hjälper knappast om man själv är vårdslös med bandet. De får inte utsättas för värme, solljus, fukt, damm eller magnetfält. Lägg dem inte på högtalare eller elektriska apparater.