Specialeffekter för film

Vad är specialeffekter? Det finns egentligen inget bra svar på detta, men man kan väl säga att specialeffekter, eller SFX eller VFX (visuella specialeffekter), är något som tillhör ovanligheterna på en filminspelning. Kan man då säga att en biljakt är specialeffekter? En gipsad arm? Två tomtebloss? Nja, det kan vara svårt att sätta en gräns för när något blir en specialeffekt. Här presenteras dock några vanliga och ovanliga specialeffekter som kan göras med både film- och videoteknik.

Bluescreen och greenscreen

Termen bluescreen innebär att man med en blå bakgrundsskärm (fond) kan frilägga motiv i bilden. Allt som är blått i bilden kommer därmed att ersättas av en annan bild. Om en person i bild har en blå huva över huvudet kommer också huvudet att försvinna.

Tekniken är faktiskt så välutvecklad att det är närmast omöjligt att se skillnaden om det är en riktig bild eller en bild som innehåller bluescreen. Det förutsätter naturligtvis att ljuset och färgerna överränsstämmer med varandra i de olika bilderna. Det gör därmed bluscreen till en av de vanligaste specialeffekterna för att frilägga exempelvis en skådespelare och sedan placera dem i en annan miljlö.

Anledningen till att man just använder en blå färg (och även en del andra färger) beror på att färgsystemet är uppbyggt kring rött, grönt och blått (RGB). Vår hud har fler nyanser av rött och grönt än vad den har av blått, vilket därmed lätt kan urskiljas då motivet läggs framför en blå bakgrundsfond. Den blå färgen som används har också lågt kontrastomfång, vilket innebär att nästan all blå färg har samma nyans. Dessutom är den relativt ovanlig i färg till klädesplagg och dylikt.

Ibland händer det ju givetvis att rollkaraktären måste ha en blå tröja på sig eller att man filmar utomhus framför en klarblå himmel. Då kan man i stället använda en grön fond, som följaktligen också kallas greenscreen.

Den videotekniska termen för bluescreen kallas chroma-key och sker med hjälp av en bildmixer där två videokällor blandas med varandra. Motsvarigheten på filmsidan kallas travelling matte, men är numera en sällan använd teknik eller specialeffekt. Med datorernas hjälp har chroma-key både blivit lättare att hantera och resultatet bättre, både när det gäller film och video.

Chroma-key används dagligen när nyhetsprogram på tv presenterar värdeleksrapporter, och ibland kan man även se konturerna av bakgrundsskärmen om presentatören går för nära bakgrunden.

Back projection och front projection

Ett alternativ till bluescreen är så kallad back projection. Det innebär att man projicerar videobilder på en transparent filmduk bakifrån. Detta är exempelvis användbart när man behöver rörliga bilder till en bilscen utan att behöva gå hela vägen med mer avancerade specialeffekter där man bygger en kamerarigg som man monterar på en körande bil. I gamla filmer kan man tydligt se hur föraren svänger med ratten fram och tillbaka trots att vägen är rak, vilket är ett säkert tecken på att back projection användes. Nackdelen med denna metod är att det är väldigt svårt att få projektionsytan jämnt belyst, då ljuset huvudsakligen koncentreras till mitten av bilden. Men det är kanske inga problem om man planerar att främst spela in närbilder.

En vanligare metod är motsatsen front projection som i stället projicerar bilderna rakt framifrån. Precis som bluescreen-tekniken hänger man upp en fond, men med den skillnaden att den är av samma typ som trafikmärken, det vill säga med ett skikt av sfäriska små korn av glas som reflekterar ljuset. Om man till exempel lägger eldflammor "på" motivet kommer enbart bakgrunden att reflektera ljuset - eldflammorna projiceras dessutom exakt i samma vinkel som kameran (genom att använda en glasskiva) så att skuggor inte avslöjar tricket. På detta vis kan man skapa specialeffekter som hologram, vilket ibland också används på musikkonserter.

Bullet Time

Filmen The Matrix (1999) innehåller en hel del förbluffande tricks. Filmen innehåller sekvenser där kameran gör en åkning trots att hela händelseförloppet med skådespelare är som frysta i tiden.

Denna typ av specialeffekt är mycket tekniskt svår att genomföra, och åstadkoms genom användandet av två filmkameror och cirka 20-30 stillbildskameror. När dessa stillbildskameror placeras i ordningsföljd med samma avstånd från varandra mellan filmkamerorna, kan man gå från en rörlig verklighet till en frusen och därefter fortsätta med den rörliga igen. Alla kameror är synkroniserade med varandra för att ta ett kort vid exakt samma tillfälle. Därefter flyter bilderna ihop genom en mycket vanlig metod som kallas morphing, vilket gör att det ser ut som en kameraåkning. Bröderna Wachowski som regisserade The Matrix kallar tekniken Bullet Time.

Digitala specialeffekter för film

Nu tar vi oss in på de lite tyngre grejorna. Bluescreen, greenscreen och back projection kan sägas vara grundläggande tekniker för trickfilmning, men här presenteras den absoluta frontens effekter som kan vara betydligt mer komplicerade: digitala effekter.

När man lägger till digitala effekter på film finns det två sätt att göra det på. Dels att konstruera en hel sekvens i datorn (så kallad Computer Generated Imagenary eller bara CGI), och dels att lägga ihop filmade bilder med bilder gjorda i datorn till en så kallad composite (vilket betyder sammansättning). Själva processen kallas därmed compositing (att sätta samman).

Ett mycket bra exempel på både composite (och CGI också för den delen) finns i filmen Independence Day (1996). I en scen hovrar ett rymdskepp över vita huset för att sedan spränga det genom att skicka iväg en laserstråle mot huset. Sekvensen var gjord enligt composite-tekniken där en liten avfilmad modell av vita huset sprängdes tillsammans med ett rymdskepp som skapats helt i dator. Slutprodukten blir en mycket realistisk upplevelse med en verklig känsla (om man bortser från rymdskeppet). Som grädde på moset lades även en förbiflygande helikopter in som sprängdes samtidigt som vita huset. Med andra ord har två filmade bilder (helikopter och vita huset) kombinerats med en datorgjord (rymdskeppet). 

Det finns många fler typer av specialeffekter, men denna indelning i praktiska specialeffekter (som görs på plats) och specialeffeketer som görs i efterhand (exempelvis med dator eller optisk printer) är en indelning man kan använda sig av förstå när och hur specialeffekter görs.