Här är årets bästa kortfilm 2013

Det har under året kommit in en härligt blandad kompott av kortfilmer från olika delar av landet till oss här på Voodoo Film. Med en överraskande stor bredd när det gäller olika sorts genrer, alltifrån välgjorda musikvideor, bländande vackra animationer till strama, realistiska relationsdramer. Det är vi väldigt glada och tacksamma över.

Sköna filmer från året som gått

Innan årets bästa kortfilm koras, vill jag gärna nämna några av dessa sköna alster som dykt upp på vår sida i år och som är högst mer än sevärda.

Vad sägs om att följa med en ung mans spritodyssé i Norrköping, baklänges, i den schyst klippta kortfilmen I spillror eller att lugnt få filosofera över livet och döden i den småabsurda Life? Kanske lite italo crime från Mora, kan få dig att skratta i vintermörkret, i den sköna I Krabbans klor (1972) eller Henning som kommer till festen med nerdragen gylf i Tjejkalas. Annars så kan man ju alltid häpna över den tokroliga, blodsprutande och sinnesjuka Johnny Rock III – Fucks of Fury.

Årets kortfilm

Årets kortfilm var ganska enkel för mig i år att välja, det var helt enkelt den första jag kom att tänka på. Och regissören Rasmus Lodenius är inte någon nykomling på filmfronten, han har faktiskt hela tre filmer recenserade på Voodoo Film, bland annat Utväg och Välkommen in.

Men det är hans senaste alster Ett kilo bomull som utmärkelsen för årets bästa kortfilm 2013 går till. Vi vill gratulera Rasmus Lodenius och hans filmteam för ett utmärkt jobb!

Motivering:

En ärlig och uppriktig känsla präglar denna helgjutna kortfilm som engagerar från första till sista bildrutan. Proffsig produktion på alla plan med ypperlig regi – alla inblandade skådisar gör ett bra jobb och speciellt stor eloge till huvudrollen som förkroppsligar det hela. Och häri ligger dess styrka att med vardagliga detaljer, lågmälda situationer och realistisk dialog skapa en autentisk stämning som gör att åskådaren lätt kan identifiera sig med huvudpersonens tvångstankar. I det väl genomarbetade manuset har man på ett briljant sätt behållit berättelsens fokus och ton i centrum, och skalat bort allt annat onödigt. Finstämd, ärlig och med ett skönt slut gör detta till en värdig vinnare till årets bästa kortfilm 2013.

Rasmus Lodenius, hur känns det att få utmärkelsen?

– Det känns otroligt värmande att få denna utmärkelse! Ett kilo bomull var min första helt egenproducerade kortfilm efter att jag hade slutat min filmutbildning på Molkoms Folkhögskola i Värmland, och just därför ligger den mig också väldigt varmt om hjärtat. Det är en stor sak att stå på egna ben för första gången - och att sedan folk gillar det man skapat är ytterligare en boost för självförtroendet. 

– För mig personligen har filmen även fungerat som katalysator för att våga ge mig in i mitt nästa projekt, nämligen novellfilmen Ligga sked som kommer ha stor premiär nu till våren med bland annat Natalie Minnevik, Anastasios Soulis och Happy Jankell i rollerna. Utan det fantastiska mottagandet jag fått för Ett kilo bomull hade den filmen aldrig blivit verklighet.

Så stort tack till Voodoo Film och alla som tittat på den! Det betyder mycket för framtiden.

Hur gjorde du filmen?

–  Jag och Natalie Minnevik (som spelar huvudrollen) hade länge pratat om att göra ett projekt tillsammans och spånat på flera idéer vi ville förverkliga. Natalie hade en längtan att få gestalta någon med tvångstankar och av en händelse hade jag gått i samma tankebanor precis innan, så hela filmidén föddes därifrån. Sedan gällde det att hitta en kontext, och som med allt filmskapande så gäller det att sätta sin karaktär inför så många hinder som möjligt på sin resa mot målet, så varför inte utsätta henne för en stökig hemmafest med en skvätt av kärleksbekymmer?

– Jag gillar även att vända på saker och ting för att hitta nya infallsvinklar. I Ett kilo bomull finns det inga mobbare eller folk som viskar bakom ryggen. Huvudkaraktären Viola har visserligen tvångstankar och bacillskräck men hon har samtidigt integritet och distans till sitt eget handikapp. Det jobbiga är snarare "allt jävla daltande" och folk som inte kan se förbi de vita bomullshandskarna. Däri ligger utmaningen.

– Rent tekniskt är filmen gjord genom ett teknikstöd ifrån Filmbasen i Stockholm. Därifrån fick vi låna en vanlig systemkamera, tre olika linser, en lätt axelrigg, några enkla lampor och lite ljudutrustning. Mer är det inte! Vi spelade in tre kvällar i rad i en lånad lägenhet i Vallentuna tillsammans med vänner som alla ställde upp gratis, och därefter satt jag och klippte ihop allt under 2-3 månader.

Vilka tre råd skulle du ge till unga filmare?

1. Jobba på pitchen! Kan du förklara handlingen i en mening så att alla förstår har du redan halva inne. Min pitch för Ett kilo bomull var "en tjej med tvångstankar går på hemmafest". Mer behövs inte, man fattar ändå konflikten.

2. Sluta härmas! Jag älskar Fucking Åmål, men att försöka återskapa den vore bara att göra en dålig kopia. Inspireras av allt du upplever istället, vare sig det är av en film, en låt, en bok, ett citat, en känsla eller en händelse i det verkliga livet och hitta den gemensamma nämnaren i alla dessa saker. Vad griper tag i dig? Låt sedan denna nämnare fylla hela din film från första till sista bild. Först då skapar du en egen ton och stil.

3. Låt skådespelarna arbeta med motsättningar. Säg "du får inte gråta nu" och det kommer se ut som att skådespelaren kämpar mot tårarna direkt. Säg "du tycker inte om henne" samtidigt som repliken säger "vad kul att se dig!". Vi människor försöker av naturen visa det motsatta mot vad vi egentligen känner. Är vi ledsna försöker vi vara glada, är vi arga hävdar vi bestämt att vi inte är det. Ger man dessutom skådespelaren en fysisk handling (öppnar och stänger en portdörr fem gånger till exempel) så blir det ännu mer intressant.