"Att lyckas bli erkänd filmkompositör är inte att garantera sig ett liv av ära och glamour"

Det är en sanning att arbetet som filmkompositör är mycket attraktivt för unga musiker. Att få arbeta med att skapa den där sista, tredje dimensionen (fjärde om man skriver för en 3D-film) kan väl inte vara något annat än ett drömjobb? En framtidens John Williams. Det vore något! Likväl är det svårare än någonsin att lyssna på filmmusik.

Jag minns så väl när jag precis sett Inception på bio för ett drygt år sedan, då en kompis, medveten om mitt stora filmmusikintresse, entusiatiskt påpekade att han "hörde att musiken var riktigt bra". Lite på skoj bad jag honom att nynna det i musiken han hade fastnat för, varpå han förstås blev lite ställd. För visst är det så, att filmmusik idag handlar mycket mindre om storslagna teman och långa, smäktande melodier, än för ett antal decennier sedan.

Elmer Bernstein var en oerhört framgångsrik och hyllad filmkompositör som i en intervju med Michael Schelle (1999) beklagade sig över att ingen längre får chansen att skriva "riktig filmmusik, bra filmmusik". Bernstein själv stoltserar med några av de mest melodiska och trallvänliga filmmusikarbeten som någonsin genomförts, såsom 7 vågade livet (The Magnificent Seven, 1960, se klippet), och Skuggor över södern (To Kill a Mockingbird, 1962).

Idag handlar filmmusik mer om diskreta ljudlager som växer och smalnar av i vågor allteftersom det visuella fortlöper. Man märker till och med dessa tendenser hos mästaren av filmmusikteman - John Williams (hans kompositioner för Steven Spielbergs nya film War Horse är det mest melodiska han gjort på bra länge).

Med detta vill jag inte påstå att det inte längre skapas minnesvärd filmmusik! Nutida superstjärnor som Hans Zimmer, James Horner och Alexandre Desplat vet sannerligen vad de gör. Men hur mycket vet duom vad de gör? Visste du exempelvis följande?:

• Filmkompositören kommer inte in på spelplanen förrän i postproduktionen då hela filmen är färdig (åtminstone den visuella beståndsdelen).
• Filmkompositören kan ha mycket kort tid på sig att skriva musik till en hel film. 6 veckor kan väl ses som någon sorts standard, men kan också i många fall rentav få betraktas som en lyx. När James Horner togs in för att komponera musiken till Troja (2004) så hade han 9 dagar(!) på sig att bli klar.
• Trots denna ständiga tidsbrist och stress så ägnar många kompositörer bortåt en hel vecka åt att konceptualisera och tänka sig in i filmen och vad den behöver för något i musikväg. Vi talar alltså om sju dagar utan något som helst egentligt skapande.
• Ofta sätter regissörer, med hjälp av musikredigeraren, ihop ett temp track för en film, innan kompositören har börjat skriva. Detta består av olika befintliga musikverk, och reflekterar den musikstil som regissören vill ha i varje scen. Filmkompositörer har ofta lite av ett "love/hate"-förhållande med dessa temp tracks. De kan ge inspiration och en god uppfattning av vad regissören vill ha, men samtidigt finns alltid risken att regissören blir så förtjust i att se scenen med temp track-materialet så att ingenting av det nya som kompositören skriver duger.
• Att lyckas bli erkänd filmkompositör är inte att garantera sig ett liv av ära och glamour. Många som fått chansen att skriva för film ger faktiskt upp, för att de aldrig lyckas få till det såsom regissören och/eller producenten vill ha det. Och även om man lyckas göra regissören nöjd är det inte säkert att filmens testpublik är det. Anledningen till att James Horner fick så oerhört kort tid på sig i Troja var att den libanesiske kompositören Gabriel Yared egentligen var anlitad för jobbet. Hans jobb mottogs dock inte väl av en testpublik, och regissören Wolfgang Petersen fick kasta ut Yareds musik (här bör det läggas till att Yared arbetat i många månader med musiken - han valde att medverka under inspelningen - och att han faktiskt vid det här laget redan var oscarsvinnande kompositör). Klippet innehåller en scen med Yareds bortklippta musik. Håller du med testpubliken?

Det ska också läggas till att den främsta anledningen till varför Yareds musik kastades ut var att den "tog för mycket plats". Med största säkerhet hade den gjort succé i en 50-talsfilm, då musiken generellt sett gavs mer spelrum.

Samtidigt blir vi allt mindre beroende av melodier och struktur, och välkomnar filmmusikens nya, mer diskreta roll.

När man lyssnat igenom tillräckligt många soundtracks så begriper man vilken oerhört betydelse dessa toner har för dramat och dess olika aspekter. Vill du bekanta dig mer med musik skriven för film, titta in på Filmscore.se, en sida om filmmusik! Och börja med att rösta på din nu levande favoritkompositör i sidomenyn!

Oliver Lindman
Filmscore.se