Svensk barnfilm har gått oförändrad genom 60 år
Den 21 september disputerar Malena Janson i den första avhandling som har gjorts om svensk barnfilm. Hon konstaterar att väldigt lite har hänt under de 60 år som svensk barnfilm har funnits som genre.
Uttalade och outtalade förbud har gjort svensk barnfilm harmlös och likriktad, hävdar Malena Janson. Filmerna, menar hon, har ofta visat på en idyll där allt mörkt och komplicerat har skalats bort.
På 40-talet ville man skapa en motkultur till de skräpfilmer som barnen såg på matinévisningarna. Man sökte efter svensk barnfilm som kunde visa på goda ideal. Under 50-talet när tv:n kom gjordes efterforskningar om hur barn påverkas av det rörliga mediet. Rädslan var stor och man var försiktig med att släppa igenom barnfilmer till biograferna.
Den första filmen, menar Malena Janson, som vågar skildra barndomen som komplicerad är Hugo och Josefin som kom 1967. Filmen blev både uppmärksammad och utskälld.
Under 80-talets stora videovåldsdebatt spelades filmerna om Bullerbybarnen in på nytt. Detta är ingen slump, hävdar Malena. Hon tycker, även om det naturligtvis är svårt att se sin egen tid objektivt, att vi är tillbaka i 40-talet i dag när det gäller barnfilm.
- Det verkar finnas vissa sfärer man alltid ska skydda barn mot, säger hon. Samtidigt funderar ju barn mycket kring död och makt.
Den typ av barnfilm som saknas för Malenas del är den mer konstnärliga och experimentella. Kanske kunde det få finnas ett sorgligt slut. Att gråta framför en film behöver inte vara fel.
