Avancerad manusskrivning - del 1 av 2

Att skriva manus är en blandning av en konstform och en teknisk process. I avancerad manusskrivning del ett får du reda på vad ditt manus får och inte får innehålla. Peter Dahlgren beskriver hur du namnger dina manusversioner och bäst skriver för att fjäska in dig hos filmkonsulenten.

Ange rätt filnamn för dina manus

En första sak att tänka på när du sparar dina manus på dator är att döpa dem till ett filnamn som faktiskt berättar vad det är för typ av manus. Allt för ofta skickar vänner filer via e-post med bara namnet "manus.doc". Jaha? När man skickat manusversioner fram och tillbaka och till slut är inne på 14:e versionen har man 14 filer som heter just "manus.doc". Det är en omöjlighet att hålla koll på sina filer när man jobbar på det viset. Därför är det en fördel om man namnger sina filer i följande format:

Titel, författare (version, typ).rtf

Vad är grovmanus?

När du skriver ditt manus bör du dela in det i följande kategorier:

• Grovmanus
• Slutmanus

Det är vad det heter - ett grovmanus är berättelsen i grova drag som du har tänkt dig. Ett grovmanus brukar i regel vara de första versionerna av manuset. Slutmanuset innebär att du närmar dig färdigställandet av manuset.

Spara manuset i rtf-format

När du använder Microsoft Word eller Sun Star Office är standarden att spara filerna i doc-formatet. Det går endast att använda tillsammans med dessa program och kan ge problem om man skickar filer mellan olika plattformar, såsom PC och Macintosh. Därför bör du använda formatet RTF (Rich Text Format) i stället. Det är ett öppet format som är speciellt gjort för att visas och hanteras på alla plattformar. Man behöver inte ens ha Word installerat.

Skriv alltid versionsnummer

Att skriva manus innebär att man skriver, får in feedback, skriver om, får in feedback igen och skriver om ytterligare en gång. För att hålla reda på vilken version man läser är det därför av yttersta vikt att ange ett versionsnummer.

Hur då?

När du anger manusversion skriver du version 1, version 2, version 3 och så vidare. Börjar du blanda in andra siffror, som exempelvis version 1.23 och version 1.24 beta, så svamlar du på ett språk som inte hör hemma i manusvärlden (utan snarare bland programvara). En ändring är en ny version - punkt slut. Det spelar heller ingen roll om det är grovmanus eller slutmanus, det är en ny version ändå.

När blir det en ny version då?

Enkelt sagt, när du visar det för någon första gången är det version 1. Visar du ett nytt utkast för samma person (eller en ny person, det spelar ingen roll) så är det en ny version.

En ganska komisk sak hände när versionsnumret missbrukades under en inspelning. Jag läste igenom version 12 av ett grovmanus som skulle gå till produktion. När jag bad om att få slutmanuset som skulle användas på inspelningen fick jag helt plötsligt version 11. Det måste vara fel, tänkte jag, så jag bad om det nyaste. Men det visade sig att varje person som fick läsa manuset fick en egen version, samtidigt som manusförfattaren hittade på nya versionsnummer för sig själv.

Gör man filmen helt själv utan att ens släppa taget om manuset är det inga problem att ha ett inkonsekvent versionssystem. Men så fort någon annan än du själv läser manuset så måste du strukturera upp hanteringen av de olika manusversionerna.

Första versionen är alltid dålig

Det är ett faktum att man inte kan skriva ett superbt manus på en gång. Inte ens de stora regissörerna eller manusförfattare som ofta brukar kategoriseras under rubriken "geni" kan skriva ett första utkast som håller hög standard.

Man kan alltså dra slutsatsen att ingen kan skriva ett bra manus i första skedet. Att författa en film kräver att man skriver om, och om igen. Det är en alltid pågående process och det är ingen skillnad på om du heter Spielberg eller Svensson i efternamn.

Tänk på stavningen

Att stava rätt är minst lika viktigt som att stava rätt i en vanlig bok. Bara för att manuset inte ska visas för publik innebär det inte att personerna som ska göra filmen inte ska kunna läsa det.

Och lämnar du in ditt manus till en filmkonsulent måste du absolut se till att ditt manus är korrekt skrivet. Tänk om han eller hon slänger ditt manus i papperskorgen bara för att de tre första styckena var fyllda med stavfel och han eller hon inte förstod vad du menade! Det vill du väl inte? Nej, just det - skriv därför alltid med din gamla svensklärare med röd kulspetspenna i tankarna.

Men jag har dyslexi!

Det är ingen ursäkt. Är du dyslektiker får du helt enkelt anstränga dig lite mer, använd rättstavningsfunktionen i ditt ordbehandlingsprogram, låt dina vänner läsa manuset och rätta åt dig och klargör gärna för filmproducenten eller motsvarande att du har dyslexi. Till slut bör du ha ett manus som är lika bra som ett som är författat av en person utan dyslexi.

Du bör dock lägga märke till att dyslexi endast är ett hinder för att skriva text, inget hinder för fantasin eller en bra berättelse. Ge aldrig upp hur svårt du än har för att skriva.

Visa manuset och ta åt dig kritik

En av de viktigaste egenskaperna som manusförfattare är att kunna ta åt sig kritik. Kan du inte det, har du ingen potential till att utvecklas. Du måste kunna tänka i nya banor hela tiden och aldrig låsa dig till enstaka problem. Tänk stort.

Låt din hjärna storma

Hur tänker man stort då? Ta emot kritik, brainstorma (gärna med andra) och låt inte något stoppa din fantasi. Det finns egentligen inga dåliga idéer - bara dåligt förverkligade idéer.

Att brainstorma är både kul och lärorikt. Det gäller att pumpa ut idéer i sann löpande-band-anda och skriva ned allt man kommer på. Givetvis blir det mycket man inte kommer att använda, men man stimuleras mentalt.

Visa manuset tidigt

Se till att du har någon vän som kan läsa ditt manus. Det spelar egentligen ingen roll om han eller hon har manusvana, men det är en fördel. Det går på fem minuter att instruera vad INT och EXT innebär och vad de mest vanliga förkortningarna betyder. Om det är väl skrivet så kommer läsaren att se filmen rullas upp på ögonlocken.

Du bör aldrig vänta med att visa ditt manus tills du nått en slutversion. Det finns ingen anledning. När det väl är färdigutvecklat så är det ganska onödigt att få kritik på saker som man lika väl kunde rätta till från början.

Ta åt dig av kritiken

Givetvis gör det ingen nytta om kritiken du får går in genom vänstra örat och ut genom högra näsborren. Kritik finns för att göra ditt manus ännu bättre, så försök aldrig försvara din idé! Då har du inte förstått tanken med att få feedback. Du kan däremot förklara för kritikerna att "så här tänkte jag med den scenen". Då får du oftast ett konstruktivt svar tillbaka i stil med "jaha, men om du gjorde så i stället så skulle det framgå tydligare".

Att vara ödmjuk inför feedback är av absoluta vikt om du över huvud taget ska kunna arbeta som manusförfattare. Sug åt dig all kritik som en svamp - goda råd är gratis medan misstag är dyra!

Goda råd är gratis medan misstag är dyra.

Att skriva saker vi inte ser

Tänk på att papper är billigt. Gör du ett fel kan du sudda, i värsta fall slänga pappret och skriva om. Är du ute på inspelningsplatsen och upptäcker att manuset inte håller kan du inte sudda på filmen eller slänga kameran i papperskorgen (eller container beroende på storlek och modell).

Lägger du ned tid och energi på manuset kommer det endast att resultera i en effektivare produktion, mindre frågetecken och större chans att kamma hem det där filmpriset du alltid drömt om.

Skriv i obestämd form

En annan intressant sak är att de flesta bruka skriva i bestämd form när de talar om vad scenen innehåller.

Ta exemplet ovan, "skogsdungen". Hur vet tittaren vilken skogsdunge det är? Har tittaren sett den här skogsdungen tidigare i filmen? Det må vara obetydligt, men språkligt sätt så får det en annan innebörd. Skriv därför en beskrivning av det vi ser i bild och inte det vi förväntas ha sett i bilden:

Om samma skogsdunge återkommer flera gånger i filmen skall den däremot skrivas som "skogsdungen", alltså i bestämd form. Annars kan vi tro att det är frågan om en ny dunge.

Använd inte metaforer

"En klocka som tickar långsamt på väggen i en gammal tants lägenhet symboliserar hennes vandring genom livet." Visst låter det fint? Nej, det är totalt ointressant! Det vi ser i bild är en klocka och en gammal tant, ingenting annat. Vi kan möjligtvis tänka oss att det är en sådan klocka vår egen mormor hade på väggen en gång i tiden, men inte speciellt mycket mer.

Metaforer på film är alltid förknippat med risker. Som exemplet ovan så är det väldigt, väldigt sällan att det går fram. Klockan tenderar att bara vara just en klocka. Vad vi lägger för symboler och värden i det vi ser är högst individuellt och därför bör det undvikas. Skriv vad vi ser - no more, no less.

Hon är jättearg

När vi går i lågstadiet och skriver berättelser är det vanligt att man skriver "Hon blev jättearg på henne". Det fungerar inte i manus. Vi måste skriva det vi ser, alltså hur vi set det. Vi kan alltså inte skriva att någon är:

• rik
• fattig
• ful
• snygg
• välklädd
• ovårdad
• arg
• ledsen
• glad
• illamående
• välmående

Allt detta, och mycket mer, är tillstånd som måste förklaras med bild och ljud.

Om du ber hundra personer att "se arga ut" kommer inte alla att göra samma sak. På samma sätt måste du skriva i ditt manus hur du vill att karaktären ska agera när hon är arg. Kastar hon saker omkring sig? Sliter hon sig i håret? Hyperventilerar hon? Visar hon huggtänderna? Fäller hon ned och trycker ihop ögonbrynen över ögonen? Det är det som är det intressanta, och som ger djup åt karaktärerna.

Beskriv karaktärerna

När du skriver manus bör du alltid inkludera en kort beskrivning av utseendet på personen. Det räcker med en mening, men bara så att man har ett hum hur personen har klätt sig och ser ut.

Mer behövs inte och du behöver inte skriva en doktorsavhandling av hur hennes psyke fungerar. Vill du tvunget göra det så skriver du det utanför manuset och behåller den avhandlingen för dig själv. I manuset skrivs det vi ser och hör - inget annat.

Tänk dig att du skriver stumfilm

Stumfilm har en otrolig fördel jämfört med dagens pratfilm. Du är tvingad att visa allt i bilder och därför är du en bättre filmskapare om du lyckas göra en stumfilm där tolkningen av scenen förblir densamma som motsvarande scen i en pratfilm. Okej, man kan fuska med hjälp av textrutor, men du vet väl vad som händer med fuskare? Just det, indraget studiestöd av CSN - men det är en annan historia.

Man slipper den meningslösa dialogen om ditten och datten som inte fyller någon funktion. Man slipper också personer som pratar för sig själv á la tv-såpor inspelade på video med skosnörebudget.

Du måste helt enkelt föra handlingen framåt via bilder. Lyckas du med detta finns det bara en sak att säga. Grattis! Du har kommit en otroligt lång bit på vägen som manusförfattare.

När du sedan lägger in dialogen kan du vrida på den lite (eller ganska mycket) så att den inte säger direkt det du vill säga, utan "går runt" samtalsämnet. På så sätt har du en undertext - det karaktärerna egentligen vill ha sagt, men inte säger rakt ut. Det de säger ger dessutom ytterligare information och dramatik i scenen.

Krydda dialogerna efter karaktären

Det är nu den roliga dialogskrivningen börjar. Du har fått fram allt du vill säga med hjälp av bilder. Det är fritt fram att spåna fritt med dialogen! Eller? Det karaktärerna säger måste baseras på deras bakgrundsinformation.

Anna, 35, som är politiskt aktiv och tillhör "borgarklassen" kommer med all säkerhet att prata på ett annat sätt och med en annan anledning än Kalle, 35, frånskild tvåbarnspappa med skulder upp över öronen. Även om du inte uttryckligen skriver att Anna är politiskt aktiv i manuset så måste du ändå ha en klar bild över hur hon är som person. Du måste skapa din egen Anna och Kalle.