Filmåret 2006

Det snackas om att folk går mindre på bio och att hemmabion och piratnedladdningen tar över allt mer. Jag har själv märkt att jag mindre går på bio än förut, men tror även att vi konsumerar allt mer film än tidigare. Betyder detta att det gjorts sämre filmer i år, väntar folk på dvd:n, laddar de ner den i stället eller är det kanske av ren lättja de inte orkar ta sig till bion? Inga av dessa frågor har jag för avsikt att besvara med denna krönika - så det så!

De mest intressanta filmerna i år verkar ha premiär i årets sista månader, såsom Children of Men, The Prestige och Scorseses remake på den tuffa Hong Kong-filmen Infernal Affairs (2002) som fått titeln The Departed. Tyvärr har jag inte sett någon av dessa utan får endast nöja mig med att nämna dem här.

Samma gamla visa när det gäller svensk film

Man hör ofta när någon pratar om svensk film att de säger: "den är bra för att vara svensk". Det är något väldigt nedvärderande i detta uttryck men samtidigt ligger det självklart något i det. Vi svenskar är helt enkelt inte speciellt stolta över "vår egen film" som produceras. Så när vi pratar om svensk film är våra förväntningar väldigt låga och vi sätter ribban lågt. Är det en okej film höjs den till skyarna just för det är en sällsynt vara.

Jag har sorgligt nog inte sett så mycket svensk film i år och kanske är det lika bra av allt man hört om den bristande kvalitén på årets svenska utbud. Tyvärr har jag inte ens sett Farväl Falkenberg eller dokumentären Alice och Jag, som sägs vara de enda som håller måttet i år.

Men jag har sett Storm som tar dig med lite storm, både när det gäller bild- och ljudmässigt, vilket är en liten fröjd, ovanlig för svensk film (nu sa jag det!). Imponerande debut av Måns Mårlind och Björn Stein men är tyvärr en väldigt ojämn film, ibland otroligt löjlig andra gånger mycket spännande. Oavsett detta en av Sveriges mest intressantaste filmer på många år och om den inte tar hem något på Guldbaggegalan blir jag upprörd. Jag fick nästan lite vibbar av Charles Dickens julsaga, och om ni undrar vad jag pratar om så får ni helt enkelt gå och se filmen.

Sveriges första vampyrfilm lanserades - Frostbiten - som beskriver sig själv som en skräckkomedi. Börjar trist, blir sämre och faller till slut helt platt. Allt är amatörmässigt: skådespeleriet, dialogen, fotot, storyn och synd är att man inte det minsta våga tar ut svängarna, inte ens lite grann. Är den rolig då? Ja, absolut, den är skrattretande dålig!

Serietidningsaction fortfarande en stor trend

Även i år kom en drös av serietidningsaction upp på vita duken och det tycker vi om. De jag nämner här tycker jag inte om! Bryan Singers svek att överge Marvels X-Men: The Last Stand för DC Comics Superman Returns kommer att ta långt tid att förlåtas. I Aeon Flux och Ultraviolet möter vi tuffa kvinnliga seriefigurer, men liksom föregående bottennapp av Catwoman (2004) och Elektra (2005) är dessa plågsamt dåliga. Varför? Det kunde ha blivit så bra!

Folket förtrycks i ett fasciststyrt Storbritannien i den futuristiska berättelsen V för Vendetta. V är terrorist eller är han frihetskämpe när han spränger sönder byggnader i London för att starta en revolution mot den tyranniska regeringen? Fullproppad med politiska budskap och svidande kritik mot USA:s utrikespolitik. Men kommer den fram? Tyvärr blockeras mycket av filmens glättiga yta av specialeffekter och våldsbaletter, men samtidigt känns den ibland lite för symboltung, oavsett detta är det utan tvekan årets bästa serietidningsfilm.

Bögcowboy bland det bästa i år och Malick gör en Malick

En av årets bästa filmer är Brokeback Mountain av Ang Lee. Här har den ultimata manliga symbolen, den hårda enstöringen á la Clintan - cowboyen - gått och blivit bög. En film som sträcker sig över många år och på ett äkta sätt berättar hur två mäns livsöden formar sig. Det enda problemet är väl att man nu inte kan dra ut och fiska med kompisen utan att få höra att man ska göra "en brokeback".

Terrence Malick fortsätter i samma veva som i Den Tunna Röda Linjen (1998) med långsamt berättande där huvudrollernas berättarröster reflekterar över sin omgivning. Malick har inte gjort många filmer men alla han hittills gjort kretsar kring samma tema om ett paradis tillvaro där något händer som gör att det går mot en mörkare tillvaro (närmast helvete). Här är det den indianska prinsessan Pocahontas historia som utspelar sig på 1600-talet som ligger till grund för The New World. Hon får besök av upptäckaren John Smith (Colin Farrell) som är där för att etablera en brittisk koloni och de förälskar sig i varandra. Jag fann filmen väldigt bra, fast många gånger påfrestande långsam. Detta skulle inte vara något problem, men då den ibland bara känns tom och oengagerad gör detta att filmen många gånger lider av sitt tempo.

Bond Begins, en satir och en skräckis från Kanada

Nytt blod pumpas in i Bondserien och Daniel Craig stoppar på sig Walthern i Casino Royale. Lär vara den sista boken av Ian Fleming som inte filmatiserats eller tagits upplägg ifrån, men den har faktiskt redan legat till grund för en Bondparodi med David Niven med samma namn filmad redan 1967.

Thank You for Smoking handlar om Nick Naylor (Aaron Eckhart) som är talesman för ett stort tobaksföretag, där han övertygar folk om att rökning inte alls är skadligt och med sitt smorda munläder och en stor dos retorik kan övertala de flesta. Men samtidigt försöker han vara en bra förebild för sin tolvårige son. Underhållande bitande satir som ibland tyvärr brister i sitt engagerande men absolut värt en titt. Ett genomgående skämt är att inte en enda person genom hela filmen ses röka en cigarett.

Häftigt med en skräckfilm från något annat land än USA. Silent Hill är från Kanada men är visserligen samproducerad med USA (och även med Japan och Frankrike). Bygger på det kända TV-spelet med samma namn. Innerhåller många kusliga scener men den blir tyvärr aldrig riktigt spännande och den kändes lite för lång. Enligt mig kunde det ha varit lite mer gory men när klimaxet kom, som är bland det sjukaste jag sett, blev det så överdrivet att det närmast blev komiskt. Tyvärr en lite ojämn film som jag för en gång skull gärna ser en uppföljare på.

Årets bästa filmer

Jag kunde inte välja årets bästa film, utan två fick dela på första plats. Filmatiseringen av Johnny Cashs liv i Walk the Line och Werner Herzogs reflexiva dokumentär Grizzly Man, om Timothy Treadwell som i tretton somrar "levde med" och filmade vilda Grizzlybjörnar tills han i oktober 2003 tillsammans med sin flickvän blev attackerad och uppätna. Helt olika filmer (förutom att de bygger på/handlar om verkliga personer) men man kan kanske hitta en gemensam nämnare i form av "besatt kärlek". Cashs starka längtan efter June Carter och Treadwells naiva men vackra kärlek till Grizzlybjörnar, utgör båda en fascinerade och stark känslofylld upplevelse utan att hamna i sentimentalt dravel.