Filmens historia - del 1 (1895-1926)

Den 28 december 1895 brukar ses som filmens födelsedag. På Grand Café i Paris visade bröderna Auguste och Louis Lumière flera enminutsfilmer, bland annat Ett tåg anländer till La Ciotat (1895) och Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon (1895). De spektakulära filmbilderna var ett resultat av den uppfinningsrikedom och framtidstro som präglat i stort sett hela 1800-talet.

Filmen före filmen

Bröderna Lumières uppseendeväckande och mycket populära filmvisningar var alltså bara ett led i en lång rad av uppfinningar. Filmmediet som vi känner det grundar sig på två principer: den projicerade bilden och ögats tröghet.

Projicerade bilder har sitt ursprung i det kinesiska skuggspelet som uppkom på 1000-talet. Men det var först 600 år senare, i form av Laterna Magica (den magiska lyktan), som filmen fick sin förebild. Genom en liten lins (eller hål) komprimeras ljusstrålar som projicerar en upp-och-nervänd bild. Samma princip gäller för den moderna filmkameran.

Den andra grundläggande förutsättningen för filmens tillkomst är 1820-talets princip om ögats tröghet. Den säger att varje bild vi ser fasthåller sig på hornhinnan under bråkdelen av en sekund. Därför uppfattar vi flera stillastående bilder i tät följd som sammanhängande, som rörliga. Med början på 1830-talet framställdes olika typer av optiska leksaker som demonstrerade detta fenomen, bland annat trolltrumman: Zoetrope (1833).

En annan förutsättning för filmens födelse var ögonblicksfotografiet som uppstod under 1870-talet. Detta ledde till att fotografen kunde "frysa" ett moment av en snabb rörelse. Inspirerad av detta experimenterade 1878-79 Eadweard Muybridge med seriefotografier av hästar. Först använde han 12 och senare 24 kameror placerade i följd. Med början våren 1880 visade han dessa bilder i sin projektor Zoopraxiscope, och det var första gången som fotografier visades som rörliga bilder.

Étienne Jules Marey konstruerade 1882 den första kameran som kunde ta flera bilder i snabb följd (12 stycken). Émile Reynaud tog Muybridge och Maryes uppfinningar ett steg längre och byggde en projektor, där en serie teckningar fästes på en lång remsa av gelatin och därför uppnådde en speltid på hela tio minuter. Reynaud använde projektorn i sin Théâtre Optique i Paris hösten 1892.

Thomas Alva Edison, som hade börjat experimentera med rörliga bilder i slutet av 1880-talet, insåg att filmremsan var tvungen att vara mer flexibel än Mareys gelatinband. 1889 började Edison använda sig av celluloidfilm och lyckades på bara några få år konstruera en filmkamera och ett tittskåp, Kinetoscope, som var avsett för en enda åskådare. I april 1894 öppnades den första Kinetoscopehallen på Broadway i New York. Samma år nådde både tittskåpen och tekniken Europa.

Bröderna Lumière kände väl till framgångarna med Edisons tittskåp och Reynauds Théâtre Optique. De insåg betydelsen av att kunna visa de rörliga bilderna för publik. Genom att kombinera Edisons filmkamera (med 35 mm filmremsa) och Reynauds projektor kunde bröderna 1895 skapa Le Cinématographe, världens första kombinerade filmkamera och projektor.

Tidig film

Lumièrefilmerna fick snabbt en enorm genomslagskraft och filmerna spreds nästan samtidigt över hela jorden. Under filmens första tio år blandades fiktiva och icke-fiktiva inslag: aktualitetsfilmer, reportage, korta farser, "phantom rides" (där kameran spändes fast på ett tåglok) samsades alla på filmvisningarna.

En av filmmediets tidigaste beundrare var den franske magikern George Méliès, som under en tjugoårsperiod gjorde drygt 500 filmer, mest känd är Resan till månen (1902). Méliès kännetecken var trickfilmen. Genom att stanna filmkameran mitt i en scen för att arrangera om rekvisita och skådespelare kunde han uppnå en "försvinnande" effekt, som i En dam trollas bort (1896).

I Brighton i England gjordes under några få år flera försök till att få filmen att bli berättande, genom framförallt James Williamson, G.A. Smith och Cecil Hepworth. Deras filmer uppmärksammade de egenskaper som är tätt förknippade med filmen: Williamsons The Big Swallow (1900) innehöll kameraåkningar, medan Smith i Mary Jane's Mishap (1903) klippte in en halvbild. Hepworth använde i Rescued by Rover (1905) en avancerad kontinuitetsklippning som av många forskare anses vara filmmontagets födelse. I USA gjorde Edwin S. Porter under samma tid Det stora tågrånet (1903), den första västernfilmen. Året därpå hade spelfilmerna tagit över biograferna. Det var inte längre mediet i sig som var det uppseendeväckande, utan vad som visades. Publiken föredrog spelfilm.

Under tiden 1907-13 utvecklades filmspråket, mellantexter introducerades och i USA utvecklades filmklippningen främst genom D.W. Griffith. I Frankrike började Film d'Art att spela in filmer med kända skådespelare, till exempel Hugenotterna (1908). Filmen blev industrialiserad, permanenta biografer installerades och skådespelarena började få stjärnstatus.

Stumfilm

Kring 1912-13 hade publikens krav på fler och längre filmer gjort att "the feature" (huvudfilmen) blivit allt vanligare. Filmerna bestod oftast av tre akter (med en speltid på 45-60 minuter) och detta krävde utförligare manus och dyrare produktioner. I Italien gjordes episka verk som Giovanni Pastrones Cabiria (1914), och i USA gjorde Griffith Nationens födelse (1915) och Intolerance (1916). Men det var inte enbart Europa och USA som producerade film, Australien hade startat en inhemsk produktion, och även Japan och Ryssland var deltagande filmländer.

Den enormt expansiva perioden i Europa avbröts abrupt genom skotten i Sarajevo 1914. Europas filmproduktion sjönk i botten, och Frankrike som framställt två tredjedelar av världens filmer blev i det närmaste nollställt.

Sverige kunde däremot arbeta i det tysta, Victor Sjöströms film Terje Vigen (1916) blev den första i den svenska guldåldern (som avslutades med Mauritz Stillers Gösta Berlings Saga, 1924). De svenska exportframgångarna förknippas med sköna naturbilder som de norrländska landskapen kunde erbjuda, men även de suggestiva miljöer och dubbelexponeringar som Stiller och Sjöström iscensatte i Herr Arnes Pengar (1919) och Körkarlen (1921).

Första världskrigets slut innebar en i det närmaste total dominans av den amerikanska filmen. I Hollywood hade flera studios etablerats eftersom den Kaliforniska solen tillät längre inspelningsdagar. Förutom Sverige, kunde endast Tyskland och Ryssland konkurrera. De tidigare dominanterna Frankrike och Italien var försvunna på filmmarknaden och även Danmark, som haft sin storhetstid kring 1910, började se slutet på sin expansion.

De tyska filmmakarna vände sina blickar mot den expressionistiska konströrelsen och skapade på så sätt ett nytt uttrycksmedel, den expressionistiska filmen. Mest uppmärksammade är Robert Wienes Dr. Caligaris Kabinett (1920) och Fritz Langs Metropolis (1927), som influerat skräckfilmen, film-noir och science fiction-filmen.

Den ryske filmaren och filmteoretikern Sergej Eisenstein introducerade montageteorin, i vilken filmens verkan ligger i klippningen, inte i skådespelarens uttryck. Eisenstein praktiserade detta i filmer som Oktober - tio dagar som skakade världen (1928) och Pansarkryssaren Potemkin (1925).

Under det sena 1910-talet och det tidiga 1920-talet var filmerna fyra eller fem akter långa, med en speltid på cirka nittio minuter. I USA var stjärnsystemet så pass utbrett att Charles Chaplin, Buster Keaton, Mary Pickford, Lillian Gish och Douglas Fairbanks ställde krav på filmbolagen, inte tvärtom. Chaplin hade redan gjort stor succé med sin luffargestalt, och gjorde långfilmsdebut med The Kid (1921) och fortsatte sedan med den högst populära Guldfeber (1925). Denna tid var blomstringstiden för Hollywoods studiosystem, där filmer spelades in på löpande band.

1920-talet var det glada decenniet, det skildrades också i filmerna. Det var en öppnare attityd mot nya influenser. I USA influerades Erick von Stroheim av naturalism och surrealism i sin Greed (1924), och användandet av autentiska miljöer höjde filmens värde. Det var också producenternas årtionde i Hollywood, genom studiosystemet blev maktfördelningen ändrad, regissören var stjärnornas och producenternas allt-i-allo.

Den tidigare filmstormakten Frankrike började hämta sig från kriget och ett filmiskt avantgarde framkom. Impressionistisk, abstrakt och surrealistisk film uppkom i en våg efter varandra, främst representerat av Luis Buñuel och Salvador Dalis Den andalusiska hunden (1928).

Redan 1920 fanns många väl fungerande ljudsystem, men filmbranschen visade just då inget intresse för ljudfilm. År 1926 lanserade Warner Brothers Vitaphone genom filmen Don Juan (1926). Systemet bestod i en grammofonskiva som synkront spelade musiken till filmen. Året efter skulle den andra stora omvälvningen i filmens historia ske: i Jazzsångaren (1927) skapade några få repliker i samband med sångnumren en omedelbar sensation.

Vidare läsning

• Filmens Historia: de första hundra åren. Del 1, Pionjäråren. Rune Waldekranz (1985).
• Den nationella stilen: studier i den svenska filmens guldålder. Bo Florin (1997).
• Silent traces: discovering early Hollywood through the films of Charlie Chaplin. John Bengtson (2006).

Expertgranskad artikel

Denna artikel har genomgått peer review. Artikeln är skriven av en expert och sedan faktakontrollerad av ytterligare en oberoende expert genom enkelblindad granskning.