Filmens historia - del 3 (1959-nutid)

I slutet på 1950-talet och under 1960-talet inleddes en våg av internationella filmrörelser. Nya, lättare filmkameror och ljuskänsligare film gav filmmakarna möjlighet att i större utsträckning spela in i verkliga miljöer och med befintligt ljus. En ny syn på filmskapandet uppstod. Filmspråket ansågs inte längre vara ett resultat av klippningen, utan det var upp till varje filmare att utveckla sin egen stil. Teman, estetik, musik och ljud var alla delar i en filmregissörs unika uttryck.

Den franska nya vågen

Sedan 1951 hade den franska tidskriften Cahiers du Cinema lanserat teorin om filmens upphovsman, dess auteur. Skribenter som François Truffaut, Claude Chabrol, Eric Rohmer och Jean-Luc Godard hyllade Alfred Hitchcock, Orson Welles, Ingmar Bergman och Akira Kurosawa för deras högst personliga stil och karaktär.

1959 genomfördes en statlig filmreform i Frankrike som underlättade för Cahiers du Cinemas skribenter att även själva skriva och regissera film. Claude Chabrols Vännerna (1959), François Truffauts De 400 slagen (1959) och Jean-Luc Godards Till sista andetaget (1960) var startskottet för den nya franska vågen. Rörelsen var inte en enhetlig sådan, men strävan bort från studioinspelningar och fabricerad verklighet hade de alla gemensamt.

Många av den franska nya vågens filmer refererade till film, konst och litteratur. Filmerna blandade friskt av amerikansk film-noir, avantgarde och fransk 1930-talsfilm (som i Alain Resnais Hiroshima, min älskade, 1959). Det som rörelsen framför allt framhävde var varje filmares unika uttryck. Det var viktigt att åskådaren skulle kunna känna igen vem som hade skrivit eller regisserat filmen. Därför kan så vitt skilda stilar som Jacques Tati (Playtime, 1967), Marguerite Dumas (La Musica, 1966) och Jacques Demy (Paraplyerna i Cherbourg, 1964) kunna sägas tillhöra franska nya vågen.

I Godards Till sista andetaget användes för första gången så kallade jump-cuts. Genom att klippa mitt i en tagning förvrängs tidsuppfattningen och karaktärer och objekt verkar hoppa till en ny position. Till skillnad från dåtidens uppfattning att klipp mellan tagningar skulle verka osynliga, så ville Godard poängtera att filmmakaren “lurar” dem som tittar. I flera av hans filmer vänder sig dessutom skådespelaren mot kameran och talar direkt till åskådaren.

Filmen blir internationell

Den franska nya vågen fick en enorm genomslagskraft. I flera länder genomgicks liknande omvandlingar av både spel- och dokumentärfilmen. I England uppstod mot slutet av 1950-talet British New Cinema, en halvdokumentär filmrörelse med influenser från den dokumentära föregångare Free Cinema (1956-59). Den brittiska nya vågen kännetecknades av realistiska skildringar av arbetarklassen, som i Karel Reisz Lördagskväll och Söndagsmorgon (1960), Lindsay Andersons Idolen (1963) och Långdistanslöparen (1962).

I Västtyskland tog filmarna under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet avstånd från den kommersiella filmen, och skapade på så vis en ny typ av tysk film: Neuer Deutscher Film. Rörelsen hade sitt ursprung i det så kallade Oberhausmanifestet, som hade utformats 1962 som ett krav på förnyelse inom västtysk film. Rainer Werner Fassbinders Kärlek kallare än döden (1969) och Frukthandlarens fyra årstider (1972), Werner Herzogs Aguirre, Guds vrede (1972) och Alexander Kluges En slavinnas extraknäck (1974) bidrog alla till att förnya den tyska filmen. Likt den franska nya vågen var den tyska 1970-talsfilmen inte homogen, utan förlitade sig på de enskilda filmskaparnas unika estetik och teman. Särskilt Fassbinder har kvarstått som en av filmhistoriens viktigaste filmregissörer.

I Italien utvecklades neorealismen i form av Federico Fellinis Det ljuva livet (1960) med svenska Anita Ekberg. Michelangelo Antonioni bröt i Äventyret (1960) mot den traditionella dramaturgin och psykologin. Att inte ge svaret till ett försvinnande skapade ett nytt grepp, något som publiken inte var van vid. Genom att dessutom låta kameran dröja kvar vid skådespelaren uppstod en poetisk och målerisk filmbild. Detta nya förhållningssätt och den psykologiskt inriktade filmen utvecklades under 1960-talet och 1970-talet av italienske Pier Paolo Pasolini (med Matteusevangeliet, 1964), svenske Ingmar Bergman (Tystnaden, 1963; Persona, 1966) och ryske Andrej Tarkovskij (Solaris, 1971; Spegeln, 1974).

Ett flertal afrikanska staters frigörelse 1960 följdes av egna filmproduktioner. I de tidigare engelska kolonierna fanns en dokumentärtradition, medan det i de franskspråkiga länderna började inriktas mot spelfilm. De problem som den afrikanska filmen stod inför under 1960-talet är delvis olösta: bristen på filmråvara, teknik och kapital. Nigerianens Sembène Ousmanes La Noire de… (1966), Sarah Maldoros Sambisanga (1972) och Souleymane Cissés Yeelen (1987) har ändå bidragit till ett intresse för afrikansk film i väst. Sedan 1980-talet är det främst Sydafrika som varit framträdande genom filmer som Mapantsula (1988) och Cry, the Beloved Country (1995).

Dokumentärfilmen, feminismen och avantgardism

I USA startades under 1960-talet Direct Cinema, en inriktning och utveckling av dokumentärfilmen. Rörelsen påverkades av TV-mediet och byggde på den nya foto- och ljudtekniken. I Richard Leacock och D.A. Pennebakers Don’t look back (1967) och Monterey Pop (1968) lät filmarna kameran vara ett passivt vittne som skulle avslöja verkligheten.

I Frankrike och Kanada utvecklades på liknande premisser Cinéma vérité. Men Jean Rouch (Den sommaren, 1960), François Reichenbach (Det fantastiska Amerika, 1960) och Chris Marker (Terrassen, 1964) använde i stället kameran som ett aktivt och provocerande instrument.

Från 1960-talets mitt framträdde en växande skara av kvinnliga regissörer, främst i Skandinavien, Tyskland, Frankrike och USA. De kvinnliga filmmakarnas teman, frågeställningar och berättarteknik var annorlunda mot männens. Deras erfarenheter och värderingar speglade filmerna och presenterade en annan syn på kvinnan och sexualiteten. Shirley Clarkes The Cool World (1964), Margarethe von Trottas Katharina Blums förlorade heder (1975) och Marguerite Duras India Song (1975) hjälpte till att stärka kvinnans roll som filmskapare i den mansdominerande filmbranschen. Under 1960-talet strävade experimentfilmarna efter att reducera de filmiska medlen till ett absolut minimum. Stan Brakhage Dog Star Man (1962-64) och Andy Warhols högst provocerande Sleep (1963) och Empire (1964) gav upphov till diskussion kring filmkonstens berättarteknik. I Sleep saknas helt handling och visar en man som sover. Warhol och Brakhage ville poängtera att inte alla filmer måste ha en traditionell struktur med en början, mitt och ett slut.

Filmgenrernas förnyelse

Under 1960-talet förnyades västernfilmen: i Italien med våldsstiliserande så kallade spaghettivästernfilmer (För en handfull dollar, 1964; Den gode, den onde, den fule, 1966) och i USA med realistiskt och romantiserande våld, som i Sam Peckinpahs Det vilda gänget (1969).

Under slutet av 1960-talet fick också den under 1950-talet populära science fiction-filmen en nytändning genom Apornas Planet (1968) och 2001: Ett rymdäventyr (1968). Inspirerade av detta gjorde Steven Spielberg Närkontakt av tredje graden (1977) och George Lucas Stjärnornas Krig (1977).

Skräckfilmen förändrades radikalt under 1960-talet genom filmer som Psycho (1960) och Rosemary’s Baby (1968). Fokus riktades mot den inhemska kulturen och inre psykologiska skildringar. Till skillnad från tidigare var det inte längre de yttre hoten som var det påtagliga. Under 1970-talet blev våldet än mer realistiskt, och decenniet blev dessutom skräckfilmens mest produktiva hittills: Exorcisten (1973), Carrie (1976), Omen (1976) och Alla helgons blodiga natt (1978) blev alla publiksuccéer, och fick sina efterföljare i Evil Dead (1983) och Terror på Elm Street (1984).

Våldet i skräck- och västernfilmen inspirerade till en ny genre, polisfilmen. Clint Eastwood spelade titelrollen i den hårdkokta, våldsamma Dirty Harry (1971), och Gene Hackman agerade i French Connection 1-2 (1971, 1975). I samma våldsamma anda porträtterades den amerikanska maffian i Francis Ford Coppolas Gudfadern (1972), som även fick två uppföljare (1974 och 1990).

Under 1970-talet myntades begreppet katastroffilm, en filmgenre som hade gamla anor. I katastroffilmen skildras dels naturkatastrofer och dels de hemskheter som människan vållat genom historien. Den realism och spänning som var huvudingredienser speglas bäst i amerikanska Airport (1970) och Skyskrapan brinner! (1974). Under 1990-talet fick katastroffilmen ett uppsving genom Twister (1996), Titanic (1997) och Deep Impact (1998).

Social oro i USA

Det amerikanska samhället präglades under 1970-talet av en social oro under och efter Vietnamkriget (som tog slut 1975). Detta ledde till socialrealistiska omskrivningar som i Martin Scorseses Taxi Driver (1976) och Rocky (1976). Men även direkta speglingar av kriget formade The Deer Hunter (1978) och Coppolas Apocalypse (1979).

Martin Luther King hade under slutet av 1960-talet gett den afroamerikanska befolkningen i USA nytt hopp. Ambitionerna för att skapa film följde. Detta visade sig i kassasuccéerna Shaft (1971) och Superfly (1972), vilka ledde till att en ny generation av filmare uppstod: oberoende från Hollywood och det vita etablissemanget. The New Black Film skildrade den svarta arbetarklassens livsstil och självkänsla, ofta utan egentligen handling men med en naturlig och dokumentär bild av filmernas olika karaktärer. Bäst beskrivs detta i Warrington Hudlins Street Corner Stories (1977), men även långt senare i Spike Lees Do the Right Thing (1989) och Mo’ Better Blues (1990).

Asien uppmärksammas

I Hong Kong uppstod i slutet av 1960-talet karatefilmen (eller Kung Fu-filmen). Dominerande inslag i filmerna var olika former av kampsport, och filmgenren fick sitt internationella genombrott med Way of the Dragon (1972) och Enter the dragon (1973).

I Japan började under slutet av 1980-talet den tecknade filmen, anime, att uppmärksammas utanför Asien. Akira (1988) var den första film som fick större spridning i väst. Animefilmerna som når Europa och Nordamerika rör sig oftast inom science fiction, action och fantasy. Formspråket har sin bakgrund i den japanska bildberättelsen och teaterns konventioner. Det absoluta genombrottet för den japanska tecknade filmen kom genom Spirited Away (2001).

Specialeffekter och datoranimationer

De bild- och ljudtekniska specialeffekterna som framförallt Spielberg och Lucas utvecklade under 1970-talet fortsatte in på 1980- och 1990-talet. High Concept företräddes av producenterna Jerry Bruckheimer och Don Simpson. Genom påkostade, stjärnspäckade och genredefinierade filmer skapades ett nytt koncept med tonvikten på marknadsföring och förpackning. Ofta såldes filmerna genom att låta ljudbandet innehålla hitlåtar: som i Top Gun (1986).

Den alltmer avancerade datortekniken ledde till att Disney lanserade Tron (1982), den första långfilmen som innehöll datoranimationer. Men det var först i den animerade Skönheten och Odjuret (1991) och framförallt i Terminator 2: Domedagen (1991) som utvecklingen tog fart. Spielbergs Jurassic Park (1993) och Forrest Gump (1994) blev båda internationella biosuccéer och deras popularitet byggde mycket på datoranimerade visuella effekter. Till lanseringen av Jurassic Park framtogs även ett nytt, högupplöst ljudsystem, kallad DTS, ett format som använde sig av sex separata högtalare i biograferna och skapade på så sätt ett tredimensionellt rum. Ett par åren senare slöts den digitala filmcirkeln, då Toy Story (1995) blev den första helt datoranimerade långfilmen.

Det senaste decenniet

De påkostade och effektbaserad filmerna fick sin motståndsrörelse i danska filmmanifestet Dogma 95, skapat av filmregissörerna Lars von Trier och Thomas Vinterberg. Genom att inte använda ateljéer, specifika genrer eller vidfilmsformat och inte heller tillföra rekvisita eller scenografi, skapades ett effektivt alternativ till den amerikanska filmen. DV-formatet bidrog dessutom till möjligheten att använda handkamera och en betydligt billigare teknik. De mest uppmärksammade Dogmafilmerna är de två första: Vinterbergs Festen (1998) och von Triers Idioterna (1998).

2000-talets första år präglades av amerikanska storfilmer med betoning på historia eller äventyr och fantasy, som i Gladiator (2000) och filmerna om Härskarringen (Sagan om ringen, 2001; Sagan om de två tornen 2002; Sagan om konungens återkomst, 2003). Avslöjande dokumentärfilmer i stil med Fahrenheit 9/11 (2004) och Supersize Me (2004) blev enorma publiksuccéer och ledde till att genren uppmärksammades och likställdes med spelfilmen.

Tack vare de internationella filmfestivalerna i bland annat Berlin, Cannes och Venedig har för västvärlden annars okända filmer och nationer börjat uppmärksammas. Iranska Smak av körsbär (1997), Brasilianska Central Do Brasil (1998), Indiska Monsunbröllop (2001), Ryska Återkomsten (2003), kinesiska Crouching Tiger Hidden Dragon (2000), Hero (2002) och Flying Daggers (2004) har alla rönt stora internationella framgångar genom visningar på olika filmfestivaler.

Vidare läsning

• A history of the French new wave cinema. Neupert, Richard John  (2002).
• New German cinema: a history. Thomas Elsaesser (1989).
• Filmens Historia: de första hundra åren. Del 3: Förändringens vind. Rune Waldekranz (1995).
• A new history of documentary film. Jack C. Ellis and Betsy A. McLane (2005).

Expertgranskad artikel

Denna artikel har genomgått peer review. Artikeln är skriven av en expert och sedan faktakontrollerad av ytterligare en oberoende expert genom enkelblindad granskning.