Lista över videoformat

Alla videobandspelare fungerar på samma sätt med inspelning och avspelning. Det som skiljer videoformaten är bredden på banden, bandhastighet, lagringen och elektroniken. Här finner du din guide till att hitta det rätta videoformatet. Formaten är ej rangordnade, utan presenteras i bokstavsordning.

När man producerar spelfilm brukar man ange förbrukningen av videoband eller film enligt 10:1, det vill säga man behöver tio gånger så mycket band att spela in på som den färdiga filmens längd.

1 tum

Ett äldre och förhållandevis utdött professionellt kompositformat med 2 ljudkanaler och Dolby A-brusreducering. Banden är som namnet säger 1 tum breda och ligger inte i kassetter utan på rullar och spelas upp på stora stationära bandspelare. 1 tum finns i två utföranden: B-format och C-format, även kallat EBU B och EBU C.

Skillnaden är att B-formatet har en segmenterad bild, det vill säga att bilden är uppdelad i flera spår på bandet i stället för en samlad följd av spår. Det möjliggör därmed frysrutor och lämpar sig därför väl för exempelvis målrepriser vid sportevenemang. B-formatet har även fördelen med precisionsuppspelning, till exempel upp till 50 gånger snabbare hastighet än normalt, men med en klart stabil och tittbar bild.

Betacam (SP, SX)

Sonys professionella Betacam-system som utvecklades 1982 är en vidareutveckling av Betamax-systemet. Banden är 1/2 tum breda och ser likadana ut som Betamax-kassetterna. Det finns två olika typer av kassetter, en lite mindre för kamerorna och en större för studiobruk med längre speltid. Systemet är ett komponentvideosystem som även kan arbeta ihop med kompositvideosystem.

Ur Betacam utvecklades Betacam SP (Superior Performance) som ger ännu bättre bildkvalitet. Betacam SP är idag det vanligaste proffsformatet världen över, och alla TV-stationer världen över använder formatet.

Betacam SX är ett digitalt komponentformat med MPEG-2-komprimering (4:2:2). Betacam SX-videobandspelare kan spela upp Betacam och Betacam SP-band, omvänt går däremot inte.

Betamax

Betamax tillverkas av Sony och är en tidig motsvarighet till VHS. Systemet används fortfarande men är på tillbakagång. Betamax finns dock på ganska små institutioner och skolor. Banden är 1/2 tum breda och kassetterna något mindre och bättre än VHS.

Digi-Beta

Digital Betacam är en digital version av Sonys Betacam som introducerades 1992 på marknaden. Systemet har förtum 4 ljudkanaler också väldigt hög bildkvalitet. Digi-Beta används som mastringsstandard av Sveriges Television (SVT).

Digital8

Digital8 introducerades 1999 av Sony och fungerar i princip på samma sätt som DV-formatet, men med den skillnaden att Digital8 använder standard Video8- eller Hi8-kassetter för digital inspelning.

Formatet har inte lett till någon större spridning på grund av DV-teknikens överlägsenhet, speciellt vad gäller kameror. Digital8-kamerorna finns nämligen enbart med 1 bildplatta, till skillnad från DV-kamerorna som finns med 3.

DV (Digital Video)

Ett digitalt videoformat som blommat ut kraftigt under de senaste åren, främst på grund av kvaliteten som nästan kan mäta sig med broadcastnivå. Spelar in ljud och bild digitalt med väldigt hög kvalitet på kassetter, jämförbar med Betacam SP.

DVCAM

Ett förbättrat, semiprofessionellt DV från Sony. Har högre bandhastighet (28,2 mm/sek) och spårbredd 0,015 mm. Inspelningsstandarden för signalen är 4:2:0.

DVCPRO

Panasonics svar på DV-tekniken med 1/4 tum breda band och 4:1:1 signalstandard (DVCPRO 25). Bandhastighet 33,8 mm/sek och spårbredd 0,018 mm. Modellen DVCPRO 50 har signalstandarden 4:2:2 och ett dataflöde på 50 Mbps, vilket gör den bättre än standardvarianten med 25 Mbps.

DVD

DVD betydde från början Digital Video Disc och var avsedd för videofilmer, men med dess stora lagringskapacitet (17 gigabyte dubbelsidigt) och storlek som en vanlig CD-skiva, var det perfekt även för andra användningsområden. Därför bytte systemet namn till Digital Versatile Disc, där versatile betyder mångsidig.

DVD har en upplösning på 500 linjer, det vill säga dubbelt så högt som VHS. Dessutom är ljudet av CD-kvalitet (44,1 kHz samplingsfrekvens) med ett antal surround-kanaler, plus en hög brusreducering.

HDCAM

Ett videoformat som introducerades runt slutet på 1999 med en kvalitet jämförbar med Super-16-film. Formatet har en upplösning på1 080horisontella pixlar och1 920vertikala, och kan därmed förväntas bli standarden för framtidens HDTV (High Definition-TV) för högupplöst video.

Inspelningen sker digitalt med 24 bilder/sekund med progressiv scanning (p), vilket innebär att linjerna i bilden ritas upp efter varandra, till skillnad från så kallad interlaced scanning (i), eller radsprång på svenska, där två delbilder ritas upp varannan linje.

Systemet kallas populärt 24p men HDCAM är det rätta namnet, eftersom formatet även kan spela in i 25, 30, 50 och 60 bilder/sekund.

HDV

HDV är ett HD-format för konsumenter, helt jämförbart med HDCAM. HDV använder vanliga DV-band för inspelning men ger alltså dubbelt så hög bildkvalitet.

JVC var först ut med en kamera för HDV under 2003. Den visade på lite barnsjukdomar, men under tiden har kamerorna utvecklats mognats.

M-format

M-formaten (MI och MII) är VHS-systemets svar på Sonys Betacam respektive Betacam SP, och har utvecklats ur VHS. Banden är 1/2 tum breda och ser likadana ut som VHS-banden.

M-formatet är ett komponentvideosystem, som precis som Betacam kan arbeta ihop med kompositvideosystem (MII och MII har för övrigt samma upplösning som Betacam samt Betacam SP).

MicroMV

Av någon anledning har Sony utvecklat ett ännu mindre format än miniDV kallad MicroMV som använder sig av MPEG-2-komprimering, men med hälften så hög inspelningshastighet (12 MB/sek), vilket innebär att kompressionen blir högre. De påstår dock att kvaliteten är jämförbar med standard-DV. MicroMV är dessutom optimerad för att användas av amatörer med persondator och DVD.

miniDV

Precis vad det låter som, ett ännu mindre DV-format med 4 mm breda kassetter. Dessa är dock väldigt sköra och kan lätt gå av om de hanteras vårdslöst. Det gäller därför helst att spela över materialet till ett vanligt, större DV-band där risken för bandet att gå av, är mindre.

Super-VHS

Super-VHS är en mer utvecklad version av VHS systemet. Banden ser likadana ut som VHS kassetterna, men med den skillnaden att S-VHS arbetar med ett komponentvideosystem vilket ger en bättre bild. Dessutom har formatet ett nytt videoband som kan ge en högre magnetisk energinivå. Det ger bland annat en skarpare bild. Luminanssignalen i S-VHS-systemet håller faktiskt professionell prestanda och ger mycket bra svartvita bilder. Krominanssignalen är dock lika dålig som i standard-VHS.

Att S-VHS sedan är kompatibelt bakåt gör ju inte saken sämre. Du kan alltså spela upp standard-VHS-kassetter på S-VHS. Omvänt går däremot inte. Formatet används mest vid intern-TV. Precis som med VHS finns en mindre variant av S-VHS kallad S-VHS-C (Compact). Kan även spelas upp i S-VHS-videobandspelare med hjälp av en adapter. Bandlängden blir dock något mindre.

Om S-VHS eller Hi8-band används i standardsammanhang kan en viss bildförbättring ske, men man får inte S-VHS eller Hi8 upplösning. Spelar du in på S-VHS eller Hi8 och sedan redigerar ned till VHS eller Video8, blir den redigerade kopian, ungefär av samma kvalitet som om den hade varit originalinspelad. Du tjänar därmed en generation på detta sätt.

U-Matic highband (BVU)

Utveckling av det tidigare U-Matic lowband systemet. Highband behandlar färginformationen på ett annat sätt än tidigare och kan därför användas vid viss professionell TV-produktion, som till exempel nyhetsverksamhet.

Det finns faktiskt ytterligare en variant kallad U-matic SP (BVU SP - SP står för Superior Performance), med bättre kvalitet. Har till stor del ersatts av Betacam.

BVU är ett annat ord för Highband, vilket är ett inspelningssystem som utnyttjar en högfrekvent FM-signal på 7-10 Mhz, som medger hög bildkvalité.

U-Matic lowband

U-Matic lowband används till största del som distributionssystem. Systemet har bättre prestanda än VHS-systemet. Banden är 3/4" breda och nästa dubbelt så stora som VHS-kassetterna.

Systemet används även för produktion inom vissa företag och institutioner. Systemet har dock inte tillräckligt hög kvalitet för att vara ett professionellt system och ersätts i dag i stor utsträckning av VHS. Bildkvaliten är trots detta jämförbar med S-VHS och Hi8 med en upplösning på 400 linjer.

VCD

VideoCD, eller VCD, är ett format som erbjuder likvärdig kvalitet som VHS (240 linjers upplösning). VideoCD ligger som du kanske förstår på vanliga CD-skivor och kan spelas upp antingen i en dator eller en DVD/VCD-spelare.

VHS

Det absolut vanligaste systemet för hemmabruk och distribution är VHS, eller Video Home System, som är utvecklat av JVC (Japan Victory Company) i slutet av 70-talet. Bandet har en bredd på en 1/2" (12,65 mm) och ligger i kassetter. Använder sig av kompositvideosystem. Med bilden och ljudet på skilda frekvenser gör att du kan ersätta bilden eller ljudet (insert-redigera) efter inspelning. Har inte tillräckligt hög kvalitet för professionell TV-produktion.

Det finns även en mindre och kompaktare variant för amatörkameror kallad VHS-C (Compact) som även kan spelas upp i VHS-videobandspelare med hjälp av en adapter. Bandlängden blir dock något mindre. Glöm allt vad 4 timmarsband innebär, VHS-band når nämligen optimal kvalitet med 30-minuters band.

Video8, Hi8

Video8 brukar kallar Betamaxs efterträdare. Banden är bara 8 mm breda och stora som ljudkassetter. Sony är ledande tillverkare, men även Canon och Kodak säljer Video8-utrustning. Video8-systemet håller ungefär samma kvalitet som VHS.

Hi8 är en vidareutveckling av Video8, med bättre bildkvalitet i ungefär samma klass som S-VHS. Ljudet är dessutom HiFi-ljud. Ljudet är därmed frekvensmodulerat (sammanbakad) med bilden för att få bättre ljudkvalitet. Det går alltså inte att ersätta ljudet utan att påverka bilden och vice versa. Ett rent hemvideo- och amatörsystem. Video8 har precis som VHS en linjeupplösning på 240 linjer. S-VHS och Hi8 har även de samma upplösning; 400 linjer.

D-formaten

Med digitala videoformat kan bandet kopieras i flera generationer utan förluster.

D1

Världens första digitala inspelningsformat som utvecklades av Sony 1986. Okomprimerat komponentformat (4:2:2, 8-bitars färg) med mycket hög kvalitet i kassetter med 3/4 tum (19 mm) videoband. 4 ljudkanaler plus tidkod. Maximal inspelningstid är 94 min.

D2

Var tänkt att ersätta 1 tum C-maskiner. D2 är ett digitalt okomprimerat kompositformat med 3/4 tum-kassetter. Tillverkades bland annat av Sony, Ampex och BTS. Maximal speltid är 208 min. 8 bitars färg.

D3

Kompositformat med 1/2 tum okomprimerade bandkassetter, utvecklat av NHK (Japans TV) och tillverkat av Panasonic. 8 bitars färg. Maximal speltid är 245 min.

D4

Japanarna hoppade över tillverkingen av D4 därför att talet anses vara ett olyckstal i Japan.

D5

Okomprimerat videoformat (4:2:2, 10-bits) från Panasonic med 1/2 tum bandkassetter.

D9

Även kallat Digital-S. Komprimerat 3,3:1 med 4:2:2-standard med 1/2 tum breda bandkassetter och en upplösning på över 1 000 linjer.

Utdöda format

Video 2000

Video 2000 introducerades 1979 av Philips och konkurrerade med Betamax om titeln som konsumentformat nummer ett, men som senare kom att bli VHS. Den sista produkten med Video 2000 såldes 1988.

Videoformat för master

När man pratar om "master-format" menar man ett format som man för över sin färdiga film på. I professionella sammanhang är masterbanden högkvalitativa format som används för exempelvis TV-sändningar. Masterbanden behöver inte vara av samma sort som originalbanden, utan DV kan till exempel mastras till Digi-Beta.

Här är några populära master-format:

• D1 - Väldigt hög kvalitet. Okomprimerat komponentformat.
• Digi-Beta - Digitalt komponentformat med väldigt hög kvalitet. Sveriges Televisions standard för sändningsmastrar.
• Betacam SP - Analogt komponentformat som tidigare var världsstandardad för både inspelning och mastring. Blir mer och mer ersatt av digitala varianter.
• 1 tum - Äldre analogt kompositformat som förr i tiden användes som master.

Val av videoformat

Som amatörfilmare är ett utav DV-formaten (DV, miniDV, DVCAM eller DVCPRO) det absolut bästa att satsa på. De erhåller väldigt hög bildkvalitet i förhållande till priset och är utbrett bland både konsumenter och professionella filmare samt TV-stationer. För filmer som visas på Internet ger DV samt Betacam (SP) klart bäst bildkvalitet.

Skötsel av videoband

Sammanfattning av analoga videoformat

Sammanfattning av digitala videoformat